”Snälla ta mig härifrån, kommer ni och hämtar mig!?”
Kriget är en tilltagande ström av ofattbara volymer. 27 000 döda varav 10 000 barn, enligt Gazas myndigheter. 600 000 barn som väntar på att även Rafah ska förgöras. Men så dessa… angrepp mot hela ens varelse, mot ens innersta mänsklighet.
Att lyssna på Hind – Röda halvmånen har publicerat delar av samtalet – gör dig illa, permanent illa. Du hör hennes eventuellt sista stunder i sitt korta liv. Du hör samtidigt ditt eget barn, alla barn, det finns inget avstånd där emellan. Det är en oerhörd upplevelse.
Sedan fortsätter den.
Ett annat barn som kastats upp mot en fasad av en tryckvåg, resterna av ett barn, en fågelskrämma på väg att falla sönder. Videon på systrarna Amouna och Suazanna som vinkar mot kameran, som springer bort längs vägen, det är solnedgång, nu dödade i Rafah. Tillsammans med sin bror Malek, han blev bara drygt ett år gammal. Två andra systrar, Sedra och Sudan, även de dödade i Rafah. En pojke som bär på sin yngre brors ben, bara hans ben. Familjer som under tystnad lägger pussel från, ja, barnhögar för att kunna genomföra en begravning.
Fortsätter, fortsätter.
Kanske dog Hind när samtalet bröts?
Kanske inte.
Jag hoppas att hon dog snabbt. Direkt. Smärtfritt. Att ens skriva de meningarna. Men alternativet är att hon satt där med de döda i bilen länge, ensam med en sexårings oförstående och absoluta skräck.
Det tog tolv dagar innan hjälparbetare nådde fram. De hittade förruttnelse. De hittade också en utbränd ambulans, den som skickades till platsen för att undsätta Hind.
Kanske dog hon av beskjutning.
Kanske dog hon av törst.
Kanske är det som väver mardrömmar.
Vi vet inte.
Vi vet däremot att det som hänt, utifrån alla tillgängliga uppgifter, utgör en grov överträdelse av krigets regelverk. FN:s särskilde koordinator för fredsprocessen i Mellanöstern, norske diplomaten Tor Wennesland, kräver svar.
Det är den reaktion som borde vara självklar.
Det är inte normalt att beskjuta en familj på flykt.
Det är inte normalt att beskjuta ambulansfordon.
Det är inte normalt att bemöta frågor om Hind med sval nonchalans.
Israels agerande är så måttlöst och så egenmäktigt att man förflyttar sig allt närmare den sorgliga grupp av stater som anses vara förtappade, som kallas rogue eller outlaw, som har förskjutit samtliga de ytterst få minsta gemensamma nämnare som mänskligheten ändå kunnat enas om, som har förlorat kapaciteten att betrakta sig själv med kritisk blick.
Den som dödar barn – en masse – utan samvetskval kommer inte att sluta.
Om den inte tvingas.
