Lotta Ilona Häyrynen: Skulle Ericssons vd fjäska för fascister om han fick betalt?

Nyligen sände HBO det sista avsnittet i den fjärde säsongen av Industry. Serien följer en rad unga hungriga aktiespekulanter i finansvärlden – en kall plats där allt kan köpas för pengar och där inte ens den mest rättrådiga människa kommer undan att tids nog rucka på sin moraliska kompass.

Seriens grundtema är nihilismen. Inget betyder något, i slutändan inte ens pengarna. Det handlar om rörelsen, och kickarna. De första säsongerna kretsar mycket kring buzzworden ESG: finansvärldsspråk för hållbarhetsfrågor, specifikt Environmental, Social och Governance, det vill säga allt från visselblåsarfunktioner till klimat och jämställdhet. Industrys karaktärer är generellt cyniskt inställda till hela paketet. ESG har slutat skapa kapital och hållbarhetslingot var ändå bara ännu ett sälj från första början.

Kapitalet har ingen ideologi. Kärnan och de så kallade värdeorden är alltid utbytbara beroende på vad som ger vinst eller störst riskminimering. Industrys styrka som serie är att den hela tiden håller sig till vad som känns som faktisk verklighetsskildring här och nu. Man behöver inte titta längre än till svenska telekomjätten Ericsson för att få det bekräftat.

Hållbarhetsfrågorna har liksom i Industry sjunkit i värde hos det svenska flaggskeppet. Förra året, när ord som ”mångfald och inkludering” skrotades ur företagets årsredovsning, menade Ericsson att det absolut inte handlade om en anpassning till Donald Trump, som skickat ett kravbrev till europeiska företag om att de ska slopa riktlinjer om mångfald och inkludering. 

I veckan, ett år senare, kom dock nyheten att Ericsson också helt skrotar målet om att öka andelen kvinnliga chefer och anställda i bolaget. Nu heter det, enligt Ericssons presschef till Dagens Industri, att de ”sett en betydande förändring i det globala ESG-landskapet” och ”Liksom alla företag har vi noggrant behövt balansera regulatoriska risker och affärsmässiga prioriteringar”. Kapitalet har ingen ideologi.

Detta sker samtidigt som Ericsson varslat över en tiondel av sin svenska personal, 1600 personer. Företaget ”måste spara pengar”, trots att lönsamheten ökat kraftigt och trots att Ericssons vd Börje Ekholm fått monsterbonus. Ekholms lön är nu 100 gånger högre än en genomsnittlig Ericsson-medarbetare. De sistnämnda har alltså fått leverera vinsterna tills tacken blev en uppsägning. Ekholm får skratta till banken och trampa på både män och kvinnor under sig.

Det är företagsnihilism som heter duga. Kortsiktigt fjäsk för autokrater i USA, långsiktig kapitalförstöring i företaget. Nu kanske ingen direkt gråter över att det är svårare för kvinnor än män att få bete sig som Börje Ekholm, men mångfalds- och jämställdhetsambitioner är inte en fråga om lullig godhet i näringslivet. Det handlar om rationalitet. Kvinnor utgör halva arbetskraften. I västvärlden går de snabbt om männen i fråga om utbildning och meriter – tills de slår i glastaket Ericsson nu vill behålla. Att kvinnor inte utgör hälften på positioner där makten finns och samhället formas är inte en fråga om bristande kompetens – all tillgänglig statistik säger emot en sådan slutsats.

Det handlar helt enkelt om aktiva val, om män som väljer män och om ett kapital som varken har ideologi eller moral.

Industrys fjärde säsong slutar med en sluten nihilistisk cirkel. En av huvudkaraktärerna, tidigare stark i lovord om sitt tidigare företags engagemang i hållbarhet och sociala frågor, har hittat nya kunder. Alla är extremhöger. Flera är uttalade nazister.

Naturligt för en som måste balansera regulatoriska risker och affärsmässiga prioriteringar, helt enkelt.