Hur ska jag någonsin sluta skratta? Du har säkert redan viss koll på Skattebetalarnas förening, som kallar sig partipolitiskt obunden och påstår sig verka för att minska slöseriet med skattepengar. Sina stackars medlemmar kallar man ”skattskyldiga”. Själv kallar jag dem egoister. Men det är ju en definitionsfråga.

Fakta är i alla fall att föreningen i snart 100 år – den startades av en Wallenberg redan 1921 – bedrivit envis kampanj för att vi borde göra uppror mot den giriga staten som likt en termit äter sig igenom våra inkomster och besparingar, bara för att sedan låta dem komma ut i andra änden som en undermålig, onödig restprodukt.

Du kan inte missa deras lobbyism.

Den får rejält med utrymme, trots att Skattebetalarna säger samma sak hela tiden, om och om igen.

Nu senast var det Skattebetalarnas vd Christian Ekström som i Expressen varnade för att krafter inom LO tycker att vi borde införa den ”extrema högskattepolitik” – skatt på arv och fastigheter – som skulle förvärra situationen för en ”vanlig löntagare” som idag ”inte ens får behålla hälften av vad han eller hon har arbetat ihop”.

Så många frågor!

Som hur en vanlig löntagares tillvaro skulle slås sönder av arvsskatt.

Som hur en vanlig löntagare någonsin skulle kunna betala mer än hälften av sin lön i skatt.

Skattebetalarna räknar på ett helt eget sätt.

Det blir som tydligast när de varje år presenterar sin nyhet om Skattefridagen, alltså den dag du börjar tjäna in pengar till dig själv, äntligen fri från det offentligas sugkoppar. Idag inföll den 18 juli.

”Att en vanlig inkomsttagare i år jobbar 199 av årets alla dagar för stat och kommun innan man själv får behålla frukterna av sitt arbete är stötande”, sa Christian Ekström.

Mer än halva året går till skatt…

Det stämmer så klart inte, annat än med en väldigt kreativ bokföring. Skattebetalarna adderar nämligen både arbetsgivaravgift och moms. Det brukar annars bara de mest starriga av moderater – och ledarsidor, borgerliga ledarsidor älskar Skattebetalarna – göra.

Alla andra tycker att denna extrapolering är pinsam.

Otroligt nog finns det fortsatt tillgängliga plattformar, både politiska och mediala. Det är komiskt, jätteroligt. Att debattens aktörer anser att det faktiskt finns expertis och smarta argument att hämta från Skattebetalarna.

När verkligheten är att Skattebetalarna senaste åren mest kommit att uppträda som en allt mer underhållande, surrealistisk cirkusgrupp.

Så mycket galet händer i den där manegen.

Du kan också skratta åt vad som inte händer. Skattebetalarna skulle exempelvis aldrig klaga på att företag får massiva coronastöd samtidigt som ägarna sitter tryggt på sina utdelade miljarder – och vanliga löntagare kastas ut på en sönderslagen arbetsmarknad.

Det är en utpräglat borgerlig kraft.

Allra mest kan du skratta åt vad den ändå gör – och vilka som gör.

Skattebetalarna har rekryterat.

Då är det oftast moderater som gäller. Känns kanske mest tryggt för Christian Ekström, som själv är moderat sedan barnsben. Men det är även helt i linje med en historisk växelverkan mellan skattehatande parti och skattehatande förening.

En ny kommunikationschef har presenterats. Per Lindgren har arbetat som sakkunnig för Moderaterna och poddar tillsammans med värstingen Hanif Bali. Det märks. Han beter sig som en vettvilling i sociala medier där han ryar om ”hendagisfröknar med hår under armarna” och menar att vi måste vänja oss med att barn mördas av kriminella gäng på grund av ”utopiska drömmar om förebyggande åtgärder” och ”rasismstämplar”. Som värsta sortens troll. Samma språk. Tydligen inga problem. Öppet spjäll.

Skattebetalarna älskar det.

Elak clown? Jobba med oss!

Föreningen har även Slöseriombudsmannen (Slöso), en roll som tidigare har skötts av bland andra Rebecca Weidmo Uvell, som åstadkom ett enastående haveri – och diverse karaktärsmord – för att sedan gå vidare som frifräsare mot nya höjdpunkter, som att placera grodan Kermit i Gulag.

Men nu har funktion – och de fler än 100 000 följarna på Facebook – tagits över av Josefin Utas.

”Klok, analytisk och har en vass penna”, enligt Christian Ekström.

Mm. Eller inte.

Josefin Utas har gjort en politisk resa. Hon lämnade Miljöpartiet (”strävan efter jämställdhet har blivit till feminism”) och landade hos knaspartiet Medborgerlig Samling.

Hon gillar Twitter, säger hon i en intervju med föreningens egen tidning:

”Det är ett snabbt och känslostyrt medium, men också väldig bra med humor och satir på hög nivå”, menar Josefin Utas.

Vad tycker hon är hög nivå?

Så här kan det låta när hon är helt allvarlig:

”Politiker som vet att de tappat kontroll över samhället (ekonomin, våldsutvecklingen, segregationen) kommer slå allt hårdare mot ’fiender’ som är enkla och nära; närvarande pappor, vita arbetande män, svenskar som gör rätt för sig. Slå med moraliska påbud”, twittrade hon i somras.

Det handlade om att pappor som köper prostituerade ska få en orosanmälan på sig. Helt fel, enligt Josefin Utas. Åtminstone om det är vita pappor. Och… Ja, det här är också roligt. Sorgligt men roligt. För av allt att döma har hon utmärkta förutsättningar att till och med överträffa Rebecca Weidmo Uvell.

Tänk när hon försöker med humor.

Men vem är ekonomichef? Där sitter det väl ändå en solid pjäs som kan tvinga clownerna att marschera på led? Inte riktigt så.

Skattebetalarna har rekryterat nytt där också. Valet föll på före detta riksdagsledamoten Erik Bengtzboe. Pressmeddelandet glömmer dock en liten detalj. Han tvingades lämna efter att ha plockat ut 158 000 kronor i oskäliga ersättningar genom att uppge att hans permanenta boende var i Nyköping, hon sin mamma, fastän han – vuxna karln – hade bostadsrätt med sin familj i Stockholm.

Välkommen till Skattebetalarna!

Det här kommer att bli fantastiskt.

Vilda hudfärgsanalyser.

Recensioner av kvinnors kroppsbehåring.

Skenande dubbelmoral.

Borgerlighets finest är redo, laguppställningen är klar (om nu inte Lars Beckman glider in som supersub i sista sekund, vem vet, han kanske tar Katarina Janouch med sig).

Dra undan tältduken, tänd upp belysningen.

Föreställningen kan börja.