I Sverige, däremot, har priserna höjts i majoriteten av regionerna. Prisökningen kompenseras sällan med större utbud. 

Som alltid är det en fråga om ekonomi. Kollektivtrafikresandet minskade rejält under pandemin och har ännu inte hämtat sig. 

Lösningen? Banta utbudet, höj priserna. 

Problemet är bara att det är precis det motsatta som kan locka nya resenärer: bättre tillgänglighet, lägre priser. Typisk ond cirkel. 

Ja, satsningar på kollektivtrafik kostar pengar. Men det gör också sänkt bensinskatt  (nästan 6,5 miljarder kronor) och reseavdrag för arbetspendling (5,4 miljarder kronor per år varav omkring 3 miljarder i fusk).

En rimlig klimatåtgärd vore att satsa på det som ger minskade utsläpp. I stället låter vi det bli dyrare och dyrare att resa hållbart. Felprioriteringen har fått klimataktivister, bland annat Återställ våtmarker, att ryta ifrån.

Vi behöver ställa om till ett transporteffektivt samhälle, med mer gång, cykel och kollektivtrafik. Om dessa trafikslag är det, med några undantag, kusligt tyst. Möjligen för att dess förespråkare dränks i protester mot bensinpriset och sänkningar av detsamma. 

Utöver utbyggnad och prissänkningar finns ett helt gäng så kallade lågt hängande frukter som nu borde skördas. Vi kan förlänga giltighetstiden, införa pristak per dag eller månad, eller lansera ett nationellt kollektivtrafikkort. Till exempel.

Felprioriteringen är obegriplig. Är det inte dags att göra det lätt att välja rätt?