Svaret stavas: Socialdemokraterna.
Statsminister Stefan Löfven krävde 2016 att Migrationsverket skulle öka antalet åldersbedömningar. Året därpå började Rättsmedicinalverket åldersbedöma asylsökande genom att röntga tänder och knäleder.
Tanken är att en asylsökande som saknar id-handlingar, och som därför inte kan styrka sin ålder, ska få hjälp att bekräfta sina uppgifter genom en medicinsk åldersbedömning. Men i praktiken har många barn i stället fått se sin ålder uppskriven på mycket vaga grunder.
Sixten Persson, en av de rättsläkare som skrivit under flera hundra utlåtanden om asylsökandes ålder, säger nu att han inte kan stå för det han signerat.
”Vi har tryckt in vår signatur på ett av en algoritm färdigställt dokument”, säger han till SvD.
Redan i slutet av april 2016 larmades regeringen om att metoden som används för medicinska åldersbedömningar inte håller måttet. Inget annat land använder Rättsmedicinalverkets metod.
Till SvD säger rättsodontologen Håkan Mörnstad att han tillsammans med fyra andra specialister skickade ett brev till dåvarande migrations- och justitieminister Morgan Johansson (S) där de varnade för att de föreslagna metoderna är undermåliga. Och att förslagen är ”styrda av en på förhand bestämd metodinriktning och politiskt färgad viljeinriktning”.
Och det är precis vad det är: politiskt färgad viljeriktning. Låt oss kalla denna viljeriktning för nationalism. Socialdemokratins politiska projekt går ut på att vara ett parti för Sverige. Partiet lånar politik från vänster när det kommer till välfärdsfrågor, men lånar också gärna politik från höger. Inte minst när det gäller idén om folket och nationen.
Nationalismens kärna handlar om åtskillnad,att upprätthålla skillnaden mellan ett vi och ett dem. För att upprätthålla en sådan ordning krävs kontroll över befolkningen, inflödet utifrån måste hållas mycket strikt.
Det kan förklara varför ingen ansvarig minister agerar. Morgan Johansson låtsas snarare som ingenting och säger sig ha förtroende för metoderna. Ideologi går före fakta.
Historien är återkommande. Det här är knappast första gången som Socialdemokraterna har gått i bräschen för att ideologiskt driva en kamp mot flyktingbarn och ungdomar.
Minns ni skandalerna kring de apatiska flyktingbarnen?
Barn i asylsökande familjer som uppvisade så kallade uppgivenhetssyndrom började dyka upp i debatten år 2005. Barnen slutade äta, prata och svara på tilltal. De gick in i sig själva, som en del läkare har beskrivit det.
Dåvarande migrationsminister Barbro Holmberg (S) spred rykten om att det här är ett symptom som bara finns i Sverige. Och att hon var säker på att det inte hade något som helst att göra med svensk asyl- och migrationspolitik.
Något som sedan visade sig inte vara sant – symptomen fanns inte bara i Sverige. Och barnen for väldigt illa av de upprepade trauman som flykt och asylprocess faktiskt innebär.
I dagarna landade en ny rapport från Läkare utan gränser som visar att just ovissheten under asylprocessen påverkar flyktingars mentala hälsa, ibland mer än de trauman de flytt ifrån. Rapporten ”Ett liv i limbo” bygger på ett projekt som läkarorganisationen genomförde i Skaraborgs län mellan 2016 och 2017.
När Barbro Holmberg år 2005 tillsatte en utredning gällande de apatiska barnen så valde hon ut psykologen Marie Hessle som nationell samordnare i frågan. En mycket kontroversiell utnämning eftersom Marie Hessle i ett tidigt stadie återkommande pekat ut och anklagat barnen för att simulera. Marie Hessle spred rykten om att anhöriga tvingade barnen att agera uppgivet, eller att de rent av förgiftade sina barn.
Det gick så långt att Migrationsverket anmälde ett antal familjer för vanvård av barnen, men tester visade inga spår av förgiftning, polisutredningen kunde inte finna något som tydde på att anhöriga skadade sina barn.
En av läkarna som citerades som expert i den socialdemokratiska regeringens utredning var Thomas Jackson. Han var övertygad om att barnen ”spelade” apatiska efter uppmaning av sina föräldrar. När SVT:s Uppdrag Granskning följde upp uppgifterna visade det sig att Thomas Jackson aldrig träffat ett apatiskt barn. Ändå höll S-regeringens expert fast vid sin linje, och gick så småningom med i nazistiska Svenskarnas parti. En politiskt färgad viljeinriktning kan man säga.
Vad vi borde ha lärt oss vid det här laget är att medicin och politik inte ska blandas samman. Att misstänkliggöra barn utifrån deras bakgrund har aldrig fört med sig något gott. Socialdemokratiska politiker återupprepar dock historien genom att stå fast vid sin linje och gå emot expertisen. Barnen ska till varje pris pekas ut som opålitliga lögnare.
