En butiksanställd som jobbat länge och kan alla moment i stängningsproceduren har ännu inte blivit betrodd med larmkoden till butiken, det blir däremot en icke-rasifierad nyanställd.

En lagerarbetare berättar om det rasistiska tugget på fikapausen och när hen frågar: Det är alltså mig du menar, kommer svaret genast: Nej, jag menar inte dig, jag menar de andra.

Liknande exempel känner du säkert igen från ditt eget liv, de skulle kunnat hända på i stort sett vilken arbetsplats som helst. De flesta som uttrycker sig eller beter sig rasistiskt är – i teorin – antirasister, eller i alla fall ickerasister. Och här finns en viktig lärdom: även uttalade ickerasister är en del av rasismen. Att inte inkludera och i en vardaglig uppdelning av ansvar, vem som tilldelas tunga lyft och vem som blir betrodd, finns också rasism.

Nyligen fick vi nya siffror på en del av problematiken: osynliggörandet av rasifierade politiker. Rapporten Rättvisaren från Mediekompaniet konstaterar att hudfärg på politiker avgör hur ofta de syns i nyhetsmedier. Icke-vita politiker är i stort sett helt frånvarande i lokalmedia. I riksmedia syns en del icke-vita ministrar, ex-ministrar och partiledare med olika härkomst – men avsevärt mindre än de vita politikerna.

Paralleller till andra hierarkier är uppenbar. Mina tankar går till Britt-Inger Keisus forskning om kvinnor och män som utövar ledarskap på ett likartat sätt. Ändå uppfattas kvinnorna som fyrkantiga, formella, konflikträdda, elaka, ältande… Männen som leder på liknande sätt uppfattas som raka och bra på att lösa problem och konflikter. Britt-Inger Keisu skriver: ”Detta visar på diskrepansen mellan könet vi tänker och könet vi gör.”

Vi har fortfarande ett jämställdhetsglapp, men låt oss ändå konstatera att det är ett erkänt problem. Frågan är om rasismen är det? Jag tänker på det Kitimbwa Sabuni skriver i handboken ”Vit, svart eller brun”, att även om vi anser oss vara både jämställda och antirasistiska finns en skillnad: jämställdhet görs i form av en aktiv politik på området, genom jämställdhetsintegrering och med praktiska metoder som lathundar och checklistor. Anti­rasism däremot betraktas närmast som en essens. Det vill säga att det är något svenskar har i kraft av att vara svenskar. Ett främjande arbete för inkludering utifrån hudfärg är alltså inte bara överflödigt, det är otänkbart eftersom det utmanar självbilden av svenskar som naturligt antirasistiska.

Allt fler medier sätter numer siffror på hur bra/dåliga vi/de är på att representera kvinnor och män. Men ytterst få gör motsvarande analys i termer av rasifiering eller för den delen klass.

Lita Nazar, marknads- och kommunikationschef på Mediekompaniet, analyserar Rättvisarens innehåll: Underrepresentationen av bilder på icke-vita politiska ledare förmedlar en snävare berättelse om vilka som är ledare. Det här påverkar vår bild av vem som kan bli ledare och vad ledaregenskaper innebär. Det behövs en mer inkluderande representation av våra politiker.

Jag tror att hon har en poäng. För så länge vi inte ser rasifierade ledare i medierna – däremot älskar medierna kriminella eller före detta kriminella – blir det svårare att ge nycklarna på jobbet, förtroendet för hela butikens ekonomi, till en rasifierad. Och det blir lättare att rasistiskt generalisera hela grupper (med undantag för de egna jobbarkompisarna).

Det här löser vi inte med antirasistiska ställningstaganden, utan genom att leta efter vardagsexempel på rasistiska och exkluderande praktiker på våra egna arbetsplatser, i våra egna liv – och ta itu med dem.