Partiledare och språkrör tar sig några veckor ledigt efter en bisarr förvalrörelse. I vilken Jimmie Åkesson kan le i mjugg.
S och M har tävlat om att i sak närma sig SD medan retoriken varit helt förvirrad.
I augusti bryter valrörelsen ut på allvar. Frågan är om de partiaktiva nu, i tystnaden efter Almedalen, besinnar sig. För det är just besinning som behövs.
Talen i Almedalen förskräcker nämligen på en punkt: avsaknaden av engagemang för klimatfrågan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Som det ser ut i dag har vare sig Sverige, Europa eller världen tagit beslut som kan leda till att 2-gradersmålet kan uppfyllas. Vi går snarare med 3, rent av 4, graders genomsnittlig uppvärmning. Med katastrofala följder för människans möjligheter att kunna bygga goda samhällen. Med svårigheter att kunna upprätthålla social anständighet, demokrati och än mindre grund för en fredlig utveckling.
Man kan därför tycka att talen i Almedalen skulle sjuda av intresse för klimatfrågan. De gjorde de inte. Tvärtom. Ointresset var monumentalt.
Ebba Busch-Thor (KD) och Jimmie Åkesson (SD) nämnde inte klimatfrågan med ett enda ord i sina tal. Ulf Kristersson (M), Jan Björklund (L) och Stefan Löfven (S) nämnde pliktskyldigast ordet klimat några gånger. Utan engagemang och utan reellt innehåll. Mest för att pricka av att man nämnt ordet.
De tre resterande – Isabella Lövin (MP), Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C) – ägnade i fallande skala tid åt klimatfrågan. Sjöstedt knöt klimatfrågan till jämlikhet och Lööf till småföretagandet på ett förenklat, rent av fördummande, sätt.
Det räcker inte att som Jonas Sjöstedt peka finger på de allra rikaste för att dessa gör de största klimatavtrycken när de bara är toppen på ett isberg. Att inte våga säga att vi alla – också medelklassen – måste byta livsstil är onekligen fegt. Vi är faktiskt på väg mot katastrof, då räcker det inte att de rikaste tvingas ändra livsstil genom att betala lite mer i kapitalskatt eller få mindre utdelning från vinstsyftande välfärdsbolag. Jonas Sjöstedts engagerade klimatretorik, som inledde mandatperioden, har avtagit ju närmare valet vi kommit. Synd. Sjöstedt som kan klimatfrågan behövs i opinionsbildningen.
Annie Lööfs retorik om att minskade skatter, enklare regler och friare marknad för företag skapar ny teknik som löser problemen är än mer förenklat. Rent av fördummande med tanke på att en diktatur som Kina är ledande när det gäller till exempel solceller.
Isabella Lövin var den som ägnade mest tid och engagemang åt klimatfrågan. Den dominerade hennes tal. Det var hedervärt. Prioriteringen må ha varit framtvingad av dåliga opinionssiffror men klimatfrågan bottnar ändå i den ideologi som hennes parti bildats utifrån. Men, och det är problematiskt för MP, hennes utgångspunkt var den ekomodernistiska, rent av industriella. Med ny teknik skall vi klara att ställa om.
Det är onekligen ett glatt budskap, väloljat rent av. Men totalt otillräckligt. Genom stöd till laddstolpar – inte minst vid köpcentra – kan vi snarare få för oss att vi är miljösmarta när vi konsumerar sönder planeten genom att forsla hem allt fler varor, som i allt större omfattning transporterats över världshaven, klimatsmart… Det vill inte Lövin ta i. Offentligt i alla fall.
Isabella Lövins retorik är dessutom ibland kontraproduktiv. Hon tar varje tillfälle att som statsråd i den rödgröna regeringen hävda att Sverige ligger i fronten när det gäller klimatfrågan, att vi är världsbäst. Vilket snarast medför att väljarna, precis som i frågan om flyktingar, kan luta sig tillbaka och känna att nu får fan världen i övrigt ta sitt ansvar, vi har tagit vårt. Så kom inte och kräv mer av oss. Vi är redan bäst.
Därför vore det en nåd att stilla bedja om att Lövin någon enda gång kunde berätta att Sverige ligger på tionde plats på listan över de länder i världen som gör störst ekologiska fotavtryck per capita. Att vi faktiskt tillhör de värsta, inte de bästa. Självgodheten är inte bara kontraproduktiv, den är falsk också.
