Annie Croona: När musiken kunde samla en hel värld

Terra har beskrivits som Sveriges mest underskattade band, men själv brukar jag beskriva dem som Sveriges enda band. Uttryckets innebörd är sällan den bokstavliga, men i det här fallet menar jag nästan så. Det finns så förbannat få band, men Terra finns (och de är svinbra).

Men den här texten ska inte handla om ett indierockband från Göteborg, utan om något helt annat – fast kanske också om exakt det. 

För 40 år sedan, 13 juli 1985, arrangerades en enorm välgörenhetskonsert på två arenor samtidigt – i London och Philadelphia – samtidigt som den sändes live i 150 länder. Live Aid sågs av 1,9 miljarder människor; då motsvarande nära 40 procent av jordens befolkning. Det är, för att tala klarspråk, helt jävla galet. 

Själva idén var helt jävla galen – men nödvändig. Bob Geldof, som tillsammans med Midge Ure stod bakom detta jätteprojekt, kunde inte värja sig mot bilderna från svältkatastrofen i Etiopien, det ändamål som pengarna sedan gick till. 

Tanken om en välgörenhetsgala föddes efter den välgörenhetslåt som Geldof tagit initiativ till, ”Do they know it's Christmas?”, och resultatet blev såväl välgörenhets- som musikhistoria. 

Listan över framträdanden är overklig. Där stod Queen. Phil Collins. The Who. David Bowie. U2. Och så vidare, och så vidare. Galan drog in åtta miljoner pund – Geldof hade förväntat sig 70 000. Geldof beskrev det bland annat så här: 

”Vi tog tag i en fråga som inte fanns någonstans på den politiska agendan och genom planetens lingua franca – som inte är engelska utan rock 'n' roll – kunde vi ta itu med den intellektuella absurditeten och den moraliska avskyn för att människor dör av nöd i en värld av överflöd.”

För 20 år sedan anordnades en gala med liknande namn och med delvis liknande ändamål: Live 8, som då genomfördes i form av flera simultana konserter. Även då var syftet att hjälpa nödställda människor, men här främst genom att uppmana till ökat bistånd. Det ledde till att G8-ländernas ledare lovade att dubblera biståndet till fattiga länder, och att halva summan skulle gå till Afrika. 

Men grundkonceptet var detsamma: en lång rad stora band och artister ställde upp pro bono för att skapa en enorm, gemensam upplevelse i syfte att sätta ljus på och göra skillnad för världens mest utsatta. Bland de medverkande fanns Paul McCartney, Madonna, Neil Young, Deep Purple, Robbie Williams och Mariah Carey.

Redan där, i uppställningen under galan som hölls 2005, kunde man kanske ha anat: det skulle inte bli något liknande 2025. Och frågan är om inte ett av svaren på varför jubileumsåret – 40 år sedan Live Aid, 20 år sedan Live 8 – ligger i det jag inledde texten med: det finns inte längre några band. 

För det saknas inte direkt katastrofer att rikta strålkastarna mot eller människor i desperat behov av omvärldens hjälp. Gaza. Sudan. Ukraina. Det finns en rad länder och regioner att lista här. Och så har vi ju klimatkrisen: det mörker som hänger över oss alla, men som drabbar de redan utsatta allra hårdast. 

Så varför finns det då inga band längre? Och vilka andra faktorer hindrar en 2025-version av Live Aid eller Live 8? Kanske hänger den första frågan ihop med den andra. 

Amerikanska musikproducenten och youtubern Rick Beato konstaterade i en video i fjol att banden – mystiskt nog – har försvunnit. På 1980-talet dominerande banden på topplistorna; nu är de knappt synliga där, påpekar Beato. 

Brittiska mediepersonligheten Richard Osman har varit inne på liknande spår. Banden dominerade topplistorna i över 140 veckor på 80- och 90-talet. 2020 stod banden för ynka tre veckor. Beato analyserade detta vidare med hjälp av Spotify-data och kunde visa att bland de 400 mest lyssnade artisterna fanns bara tre band som grundats under det senaste årtiondet. 

Beato lyfter flera möjliga förklaringar till det här. Till att börja med har teknikutvecklingen gjort det enklare för enskilda artister att producera fullskalig musik – man behöver alltså inte bandmedlemmar längre, rent krasst. Musikindustrins ekonomiska spelplan har dessutom förändrats i grunden, och det är så klart billigare att marknadsföra en soloartist än ett helt band. 

Samtidigt kan man nog hävda – jag gör det i alla fall – att tidsandan är mer individualistisk nu än, säg, 1985, kanske delvis för att branschen ser ut som den gör. Och redan under Live 8 såg vi alltså tendenserna: de flesta medverkande var artister, inte band. Under Live Aid var det tvärtom.

Det finns fortfarande goda exempel på ställningstagande och generositet i musikbranschen. Möjligen doneras mer pengar nu än då, jag har ingen aning. Och nej, de tidigare galorna, kanske främst Live 8, var inte felfria. 

Men det är inte poängen. Poängen är att det inte finns på kartan att ordna en uppföljare till Live Aid 2025, trots att kriserna haglar och trots att världsartisterna – minst sagt – har råd. 

Kanske finns ingen motsvarighet till den då unga Bob Geldof, och kanske finns inte gemenskapen. Det är fruktansvärt synd, för sällan har väl världen behövt det mer: att tillsammans, inte på olika håll, gå upp i någonting, drabbas av någonting, låta sig översköljas av viljan att bidra. 

Jag avslutar med att citera Terra, också känt som Sveriges enda band: 

Och jag glömmer våra sånger

De spelar ingen roll längre

Nån annan får stå där längst fram

Och stirra in i kameran

Vi lägger våra vapen

I jorden med plakaten

Du vet din plats på jorden

Men vågar inte tro på den

Gör inte som du borde

Snälla gör som du vill istället

Eller slösa bort en sommar

Och spara lite pengar

Och jobba dina timmar

Och blunda tills du somnar