Missbruksvården för kvinnorna är en pågående katastrof

Det finns få områden i svensk vård och omsorg som är lika förbisedd som vården av personer som både har missbruksproblem och psykiatriska diagnoser. Kombinationen är verkligen inte ovanlig och kallas för samsjuklighet. Ingången till droganvändningen är inte sällan ren självmedicinering.

För den svenska byråkratin blir detta ofta ett problem. Våra system har nämligen velat dela dessa människor mitt itu. Regionerna ska ansvara för insatser och vård av den psykiska ohälsan, kommunerna ansvarar för missbruket. Alldeles för ofta får dessutom polisen rycka in, eftersom missbruk är olagligt. I praktiken har detta inneburit att ingen vill ta ansvar och definitivt inget helhetsansvar. På kuppen har människor blivit hemlösa eller dött.

Området är notoriskt oglammigt och människorna är svårbehandlade, i och med att missbruksvården, den psykiska ohälsan och hemlösheten så ofta går hand-i-hand. Vi pratar om samhällets absolut mest utsatta människor.

Men saker har sakta blivit bättre. 2018 tillsattes den så kallade samsjuklighetsutredningen av en enig riksdag. Här om året föreslog den att regionen ska ta över all behandling av missbruk och drogberoende. I januari i år tillsatte socialminister Jakob Forssmed (KD) något han kallade en samsjuklighetsdelegation. Syftet med delegationen är att stärka och kanske till och med inskärpa regionernas ansvar för beroendevården. Ansvarsfördelningen mellan vården och socialtjänsten behöver helt enkelt bli tydligare. Minst sagt.

Allt detta för att säga hur svårt det alltså är att få rätt vård och stödinsatser som missbrukare, särskilt om du samtidigt har någon form av psykiatrisk diagnos. Men för den som trots allt lyckas ta sig igenom rådande nålsöga väntar helt andra problem.

P4 Skaraborg har nyligen granskat ett privat vårdhem för personer med samsjuklighet. Gång på gång har boendet anmälts till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) för droginförsel, våld och sexuella övergrepp. Boende vittnar om att ha tvingats till oralsex av personal. ”Maja” berättar för P4 hur hon fick tillåtelse att använda droger mot att personalen fick ta på henne.

”Jag låg och grät i sängen och hade panik”.

Anhöriga och boende har från sin sida gjort allt rätt. De har till och med lyckats få vård, men även här sviker alltså samhället. Boendet förnekar alla incidenter. Drabbade kvinnor och anhöriga anmäler boendet till IVO, som de ska, men trots 14 upplysningar gör IVO ingenting. De har inte tid och väljer därför att prioritera annat.

Vi känner igen kedjan från HVB-hemmen. Olämplig eller till och med kriminell personal, våld, övergrepp. Värst drabbas kvinnor. De avskrivs lätt som manipulativa och lögnare. Deras ord står alltid mot personalens. Resursbrist öppnar upp för ensamarbete och villkoren är ohållbara. Även berörda fackförbund larmar om detta.

Situationen är en pågående katastrof både för människorna som behöver vård och stöd och för den personal som trots omöjliga utgångslägen faktiskt försöker göra ett bra jobb. Hot och våld är vardag även för dem.

Jakob Forssmed borde kalla till krismöte med IVO, Socialstyrelsen, SKR och fackförbunden. Det är ingen hemlighet att situationen ser ut som den gör. Nu krävs breda lösningar och hårt arbete, och inte bara det:

Vi behöver en sanningskommission. Alla som svikits förtjänar upprättelse. Det räcker nämligen inte längre med löften om små och långsamma förbättringar på sikt. För många har gått sönder på vägen.