I fredags marscherade Ung i Sverige från Medborgarplatsen till Norra bantorget för att fortsätta sin manifestation. Då hade afghanska ungdomar sittstrejkat i 27 dagar, en protest mot att Sverige utvisar unga till Afghanistan. Bytet av plats är en påminnelse om Sveriges historia.
Norra bantorget har kallats för Röda torget, det är ett torg som bär ett symboliskt värde för den socialdemokratiska rörelsen. Där finns LO-borgen. Där finns ett monument tillägnat Hjalmar Branting, konstverk i Olof Palmes och Anna Sterkys ära. Därifrån gick den första tillåtna Arbetardemonstrationen. I över 100 år har Socialdemokraternas första maj-tåg börjat eller slutat där.
Att flytta manifestationen och strejken dit är ett val som borde påminna politiken om varifrån den kom. Som Ung i Sverige skriver i ett uttalande:
”Vi respekterar era rötter, era förfäder, som byggt landet tryggt. Men vi undrar vad hände med den moraliska stormakten Sverige? Vad hände med den Sverige som alltid var och vill vara en förebild för övriga i världen? Vad hände med välfärd? Vad hände med medmänsklighet och solidaritet? Frågan till socialdemokraterna är, respekterar ni er historia?”
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är en bra fråga. Reaktionen på protesterna från politiken i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet är försiktiga. Som regeringsbärande parti skulle man kunna ta händelsen på allvar. Det är en situation där människor med all önskvärd tydlighet visar att de drabbas av politiken och som möts av tystnad.
Det är människoödet mot byråkratin. Å ena sidan, som Ung i Sverige säger i ett uttalande, det är inte deras fel att de är på flykt. Det är inte de som har startat kriget, inte de som har något val. Å andra sidan politiker som hänvisar till att bedömningar har gjorts som visar att Afghanistan är ett tillräckligt tryggt land, åtminstone delvis, att återvända till.
För så säger Migrationsverket, det finns en arbetsordning och en beslutsprocess som man tydligen inte får ändra på.
Det finns bedömningar och då spelar det ingen roll att hundratals människor är på gatorna för att upplysa om att bedömningen inte stämmer. Som vädjar att få stanna i säkerhet. Hänvisningarna till att regelverket ligger fast är ironiska då asyllagstiftningen nyligen förändrades till att bli långt mer restriktiv än den tidigare. Då gick det tydligen bra att rucka på det där som är ack så hugget i sten.
Poängen med socialdemokratin var från början, och man får hoppas att det fortfarande är så, att ändra lagar och regler för att nå ett bättre samhälle. Det kallades för reformism för att samhället skulle reformeras ett steg i taget, inte omvälvas genom en revolution.
Själva grejen var att verka för politisk förändring inom parlamentarismen. Om man nu bestämmer sig för att de lagar som finns är givna så har partipolitiken ingen poäng. Då kan vi bara ha olika tjänstemän som ser till att lagen i alla lägen följs i all evighet.
Sittstrejken borde vara ett tecken på att man måste göra någonting. Att massa människor, dag ut och dag in och på nätterna, gör sig synliga mitt i Stockholm. Denna enträgna protest går inte att ignorera. Så, gör något. Visa politisk vilja. Respektera er historia. Det var inte som att arbetarrörelsens framgångar föddes ur en total samhällelig konsensus om vad som borde och var möjligt att göra. Det var inte utan kamp. Saker och ting var tvungna att förändras, det var det som var själva meningen.
Ung i Sverige säger: ”De kan inte lura oss, vi vet att människor ska vara tillsammans.” En gång i tiden var socialdemokratin en folkrörelse. Mer än 100 år senare ser folkrörelserna annorlunda ut. Ung i Sverige har gjort det tydligt att de solidariserar med andra kamper, med fackliga rättigheter och rätten till en trygg förlossning. Idag är det inte politikerna som står för en framtidsvision, det är de afghanska ungdomarna.
