Henrik Jalalian: Min vän Nina dog i onödan

Jag scrollar igenom SVT:s nyhetsflöde när jag kommer till jobbet. En nyhet om förlossningsvården toppar sidan, en kvinna har dött i havandeskapsförgiftning.

Jag har nästan scrollat förbi nyheten när jag stannar upp. Är det inte lite likt…

Nina.

Jo, det är hon.

En gammal kompis från Uppsala. Under studietiden bodde vi i samma studentkorridor. Nu finns hon inte längre.

Barnet hon bar på överlevde. Hemma väntade Ninas dotter på ett syskon. Hennes man blir nu ensamstående pappa. Allt så fruktansvärt mörkt. Varje förälders värsta mardröm.

Det hade inte behövt hända. Ivo ska nu utreda, men sjukhuset verkar själva mena att rutinerna frångicks, trots tydliga symptom och stadig försämring. Att Nina själv verkar ha känt att något var väldigt, väldigt fel, beskrevs som ”katastroftankar”.

Det finns gott om forskning om att kvinnors smärta inte tas på tillräckligt allvar. Om kvinnor som får får antidepressiva när de borde få smärtstillande. Förlossningsskador som inte tas på allvar. Har ett sådant synsätt spelat en roll här?

Omöjligt att veta i ett enskilt fall. En läkare jag talar med som arbetat inom både akutsjukvård och förlossningsvård upplever att man accepterar betydligt högre risker inom förlossningsvården – att det är en kulturskillnad.

Ninas fall är i vart fall ännu en törn mot Akademiska sjukhusets rykte. I Dagens ETC:s granskning hamnar sjukhuset i den absoluta botten när det gäller kvinnornas egen skattning av sin förlossning. Många har även skandalen där sjukhuset felaktigt opererat bort livmodern på kvinnor i färskt minne.

I Uppsala börjar nog många undra vad som egentligen pågår. Vad som hände Nina får aldrig hända igen.