”Det är en total blockad. Ingen mat, inget vatten, inga mediciner. Under konstant granateld, under konstanta bombningar.”
Situationen är inhuman och försök att upprätta humanitära korridorer misslyckas återkommande.
Vid första anblick tycks det obegripligt att ge sig på civila områden, men vi som följt Rysslands krig i Syrien, det som pågått sedan 2015, är inte ett dugg förvånade.
Så har syrisk militär med hjälp av Ryssland gjort i stad efter stad, tagit en i taget. Likheterna är många med Idlib, Aleppo. Men även Östra Ghouta.
Mariupol är nästan copy paste. Att först omringa en stad, klippa områdets kontakt med omvärlden, strypa alla förnödenheter och sedan accelerera våldet.
Rent fysiskt är Mariupol viktig för Vladimir Putin att ta för det är en hamnstad och viktig för ekonomin i Ukraina. Symboliskt är området en del av det gamla så kallade Storryssland som Putin drömmer om att återskapa.
I Syrien är Östra Ghouta förort till huvudstaden Damaskus och var en av områdena som regimen ville återta kontrollen över.
Men både i Syrien och i Ukraina handlar det inte bara om fysiska territorium, strategin med att slå så brutalt mot civila områden tycks gå ut på att pressa motståndaren där det smärtar som mest.
I Ghouta ville syriska regimen pressa oppositionen och andra som ville göra motstånd genom att säga: ”Hur långt är ni beredda att låta mig gå, ge upp eller så jämnar jag området med marken.” Den syriska staden kontrollerades av islamistgrupper, men staden beboddes av vanliga civila och oppositionella som inte ville styras av diktaturen.
Det som hände i östra Ghouta var ett uppenbart krigsbrott när den syriska regimen, med stöd av av Ryssland, bombade sjukhus, skolor, matbutiker – allt som betyder något för vanligt folk.
Många chockades när teatern i Mariupol attackerades av ryska styrkor trots att ordet ”deti”, barn, stod skrivet på marken. Enligt uppgift ska över 1 000 personer tagit skydd där.
I Syrien bestämde sig läkare i Idlib för att sluta ge FN koordinater till sjukhusen. FN gav dem vidare till syriska och ryska styrkor i hopp om att de skulle undvika platserna. Det blev tvärtom. Militären attackerade just de platserna.
Men det är inte bara angreppen som är lika, även propagandan är nästan identisk.
När världssamfundet riktade kritik mot syriska regimen och Kreml var svaret att man inte alls dödar civila och lade återkommande skulden på rebeller.
I Ukraina säger Putin samma sak, att man inte riktar in sig på civila och att invasionen är en “särskild militär operation” för att avmilitarisera och ”avnazifiera” områden som Mariupol.
Man försöker hela tiden att sätta fokus på nazister liksom i Syrien på salafister.
Omvärlden måste ta lärdomar av den ryska krigs- och propagandaföring i Syrien. Ja, det finns nazister i Ukraina. Ja, det fanns islamistiska rebeller i Syrien. Men det är inte vad frågan handlar om. Det gäller att inte tappa fokus från Rysslands krigsbrott, och att lyckas hålla flera tankar i huvudet samtidigt.
Ett annat problem som uppstod i oppositionella områden i Syrien som också börjar bli verklighet i Mariupol är frånvaron av internationella medier som kan rapportera och vittna om vad som händer på marken.
I veckan skrev två journalister från AP, som troligen var de sista i Mariupol, om varför de tvingades lämna staden. Vi vet att ryska styrkor tjänar på att staden töms på medier för att ingen information ska komma ut. I Syrien angrep regimen medvetet internationell media för att tystna just vittnesmålen.
Den syriska räddningsorganisationen Vita hjälmarna har sedan kriget startade i Ukraina uppmanat ukrainska civila att själva dokumentera övergreppen i realtid. Bland annat genom att fästa så kallade Gopro-kameror på sig.
Att följa kriget i Ukraina är som en overklig déjà vu. Låt de dyrköpta lärdomarna från Syrien komma till användning.
