Så fort svininfluensan för mer än tio år sedan var över andades jag ut. Bara något år senare var jag tvungen att anstränga mig hårt för att minnas hur stark paniken då faktiskt var. Jag förträngde snabbt hur jag en eftermiddag stod med min dotter i en vaccinationskö på en överfull vårdcentral och hur det bröt ut slagsmål litet längre bak i kön när folk blev irriterade och rädda för att vaccinet inte skulle räcka. Min lilla dotter såg skrämd ut. Jag blev skrämd. Och när de fruktansvärda fallen snart rapporterades om den biverkning från vaccinet som några hundra ungdomar drabbades av – narkolepsi – var min egoistiska reaktion snarare den: Tack och lov att mina närmaste kom undan.

Det är naturligt att fly från vissa insikter, tyvärr. Döden är en beväpnad främling, man helst inte närmar sig.

Men i forskarsamhället finns förstås insikterna alltid närvarande. Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar, skrev 2010 sin bok ”Pandemi”, som jag då bara snabbt ögnade igenom för att sedan lika fort glömma. Men hela den fantastiska boken – okej, jag kan inte bedöma det vetenskapliga i den – önskar man hade legat på nattduksbordet hos varenda politiker, samhällsplanerare och helst också hos vanliga medborgare. Hade den gjort det så hade vi haft tillräckliga lager av skyddsmaterial på sjukhusen och det hade antagligen funnits vaccinfabriker i detta land.

Framför allt hade vi då varit mentalt beredda på det som oundvikligen inträffar: Pandemier som orsakas av virus. Olsens bok är sannerligen värd att läsas även nu, även om det förstås finns nyare litteratur. Hans bok ger ett perspektiv på smittorna som leder rakt in i en mycket djupgående civilisationskritik; det är verkligen inte enbart sjukvårdens kapacitet detta handlar om.

Att människan en gång för länge sedan övergick till jordbruk och skaffade sig växande stammar av tamboskap är numera ett faktum som inte går att göra något åt. Men med den agrara revolutionen anlände en massa nya virus och bakterier till människan. Virus som haft vilda djur som värdar flyttade plötsligt, via boskapen – grisar, kor, änder med mera – in mitt bland oss.

Men det stannar inte där. Björn Olsen är en progressiv person med vid utblick på de stora frågorna. Jag citerar:

”Nedhuggningen av regnskog i olika delar av världen har inneburit att olika infektionssjukdomar ökat. Ebolaviruset, normalt ett ofarligt virus hos fladdermöss, hade ingenstans att bo. När de hemlösa fladdermössen stötte på de nyinflyttade människorna som banade sig igenom djungeln överfördes detta harmlösa virus hos fladdermössen till människa där det totalt ändrade skepnad och orsakade en dödlig blödarfeber… Avverkningar av skogar i tropikerna orsakar inte bara biologiska katastrofer med utrotning av djur och geografiska förändringar i släptåg. Flera mikroorganismer får helt nya spelplaner att testa sin förmåga att smitta vidare mellan de olika djurarterna.”

Nyss växte det skog. Sedan höggs den ner för att jorden ska odlas eller en motorväg dras fram och plötsligt är det fullt av människor och mygg på samma plats.      

En snabbt växande världsbefolkning i kombination med enorma stammar av monokulturell tamboskap (med dålig genetisk variation) och ovanpå det ekosystem som stressas och gör vilda djur hemlösa och sprider parasiter, virus och bakterier på sin jakt efter nya värddjur.

Som sagt, vi hade kunnat vara bättre förberedda på coranapandemin. Men det är nog knappast någon forskare som vill utropa något ”vad var det vi sa” inför det som nu sker. Frågan går dessutom så mycket djupare än att bara handla om dålig krisberedskap.

Det är så att säga samhället i sig, vår civilisation, som är ett stort problem. Jag har skrivit förut här om den snabba befolkningstillväxten som ett problem i sig, men vi – inklusive jag själv – har svårt att hantera frågan.

Är människan en invasiv art? Ja, det ser så ut. Varhelst vi dyker upp pressas ekosystemen och den biologiska mångfalden minskar. Biologer kan ibland kalla Homo Sapiens för en darwinistisk demon.

Givetvis går det att ställa om civilisationen till hållbarhet. Jag tvivlar inte på det. Men mycket står i vägen för det. Mot slutet av 60-ylet trodde många medicinare att vi nu ”kunde slå ihop boken om infektionssjukdomarna”. Civilisationen hade löst det problemet.

Så blev det inte. En lärdom av coronasmittan är därför denna: Det räcker inte att i framtiden vara beredda på pandemier, vi måste skapa den hållbara civilisation som inte frambringar dem. I korthet innebär det: Vi måste ge vilda djur och växter mer plats.