1. Alla kapitalistiska kriser innebär att luften bokstavligen går ur. Eftersom kapitalismen under högkonjunktur har en uppblåst form, sker nu en kollektiv utandning. Högtflygande planer ställs in. Huspriserna går ned. Idrottarna slutar träna: evenemangen är ändå inställda. Konferenser ställs in och de högtravande ord som skulle yttras förblir osagda. Allt stort skjuts upp och vi ägnar oss åt det lilla. Istället för jätteshow på Wembley får artisterna posta klipp där de spelar gitarr hemma i soffan. I Europa råder utegångsförbud. Läpparna blir allt mindre och utväxterna allt längre när kliniker och frisörer har stängt. Det egentliga utseendet kommer fram. De verkliga yrkena står i centrum. Influencers tonar ned sig: de som forfarande postar selfies vid poolen får arga förmaningar om att det inte är läge nu. Egot är ute. Den enda möjligheten att visa upp sig är genom att skryta om hur man hjälper andra. 

2. Men sedan börjar det om igen. Under den tiden det varade säger man till varandra att man dragit lärdom av det hela, att tänk om vi kunde leva lite mer såhär jämt, men snart blåses allt upp igen. Som en inställd buss kan få människor att promenera och inse att deras hälsa blir bättre, för att ändå ta bussen när den börjar gå igen. För krisen är inte, som exempelvis en ledare på marxist.com försöker hävda, "egentligen" en kapitalistisk kris som viruset bara "utlöste". Krisen är uppenbarligen orsakad av en extern faktor. Därför kommer den med största sannolikhet inte att "förändra systemet i grunden" som William Davies på The Guardian tror. Som i alla kriser kommer många företag aldrig att återhämta sig, många som görs arbetslösa kommer få vänta länge på ett nytt jobb och få märken för livet. Landskapet kommer att ritas om. När krisen är över är det andra företag som kommer ta de gamlas plats.

3. Krisen ser dock ut att innebära ett avbräck för ekonomin och ett uppsving för politiken. Överallt flyttar politiken nu fram sina positioner, på gott och ont. Bolivias diktator, kuppmakaren Jeanine Añez, passar på att ställa in de utlovade valen. Viktor Orbán skaffar sig utökad makt. Donald Trump passar på att sätta ett pris på Nicolás Maduros huvud: 15 miljarder dollar för den som fångar in Venezuelas president. Spaniens socialistregering ser till att driva igenom omfattande välfärdsprogram. Frankrikes Emmanuel Macron har till och med förklarat sig redo att förstatliga företag. I Sverige har krisåtgärderna hittills inte gått utöver det nödvändiga. Men vår öppna inställning kan också komma att betyda att svenska företag inte lider så mycket som i övriga världen, och att vi därmed får en konkurrensfördel. 

4. I början av en kris kan ingen se det specifika i just denna kris. Alla drar slutsatser och lägger fram krav baserade på tidigare kriser. Naomi Klein ser det hela som ett typiskt tillfälle att driva igenom chockdoktrinen: Nu, hävdar hon, kommer utförsäljningar och privatiseringar att ske i stor skala. Yuval Noah Hariri, som efter "Sapiens" tycks tro att han har svar på allt, menar att nu kommer massövervakningen att sätta fart: Kina har redan använt corona som ett sätt att lansera "mäktiga algoritmer" som kan mäta männniskors blodtryck genom klick på en smartphone. Incel-manosfären hoppas att äntligen kommer alla kvinnor att stanna hemma, medan queeraktivister kräver att alla fångar släpps ut och att familjen avskaffas. Dessa tillfällen för tänkare att vädra sina egna teorier och förhoppningar säger dock alltid mer om det tidigare samhället än om det kommande. Snarare än ett kapitel i chockdoktrinen kan detta vara ett tillfälle där nödvändigheten av en statligt ägd och driven välfärdssektor blir plågsamt uppenbar. 

5. Alla kriser är styrkemätningar. I kriser mäts arbetarklassens styrka mot kapitalets. Den som avgår med segern kan kamma hem reformer och landvinningar till sin fördel. Att regeringar ger stödpaket till industrier är inget konstigt – styrkemätningen ligger i de villkor som ställs. Får företagen använda pengarna som de vill och dela ut till aktieägare, eller ställs specifika krav? Här är det viktigt för arbetarrörelsen att få in specifika villkor mot att stödpaketen ges till företagen. För ska krav ställas på kapitalet, är det nu, medan det blöder, som man har chansen.