Leve den sociala ingenjörskonsten!

Samhällsplanering är för många liberala ideologier idag ett fult ord. De blir djupt oroliga när de hör det. De betraktar det ryggmärgsmässigt som ett utslag av gammal sovjetisk kommandoekonomi och föredrar den utopiska idén om en spontan ordning på marknaden som enda styrande princip.

Ja, de få tillfällen då (dagens) liberaler och konservativa tycks vilja använda sig av samhällsplanering är när migrationen eller vargpopulationen ska minska; då poppar det upp massor av statliga ”reformer” uppifrån.

Ett ännu fulare ord är social ingenjörskonst. När jag nyligen talade väl om begreppet i en radiostudio fick jag känslan av att den liberale motdebattören direkt ryggade tillbaka inför det. Trots att jag påpekade att det är den gamle liberalen Karl Poppers begrepp ”piecemeal social engeenering” jag avsåg.

Filosofen Karl Popper myntade begreppet stegvis social ingenjörskonst som en motbild till vad han betraktade som utopisk ingenjörskonst: Tanken att hela samhället i ett enda slag skulle omvandlas. Han menade att det är en totalitär tanke. Konsekvenserna av ett enda sådant jättesteg går inte att förutse.

Poppers vision om den stegvisa förändringen låg därför egentligen mycket närmare det som under nittonhundratalet utgjordes av den socialdemokratiska pragmatismen eller reformismen: Ingen enda stor revolution, så som man ville på yttersta vänsterkanten, men heller inte en fullständigt frisläppt marknadsekonomi där enbart de individuella besluten gäller.

Diskussionen i radion handlade om huruvida det är en bra idé att ”blanda” olika etniska grupper som annars är separerade i olika bostadsområdena för att motverka segregation.

Det är den socialdemokratiske politikern Lawen Redar vi har att tacka för att den diskussionen på allvar äntrat banan och den bygger på en reformistisk idé om att bygga bort, riva bort och utbilda bort segrationen.

Vänstersossar skällde till en början ut henne ordentligt, hennes idéer ansågs likna den hårda danska hållningen alltför mycket, men sedan en tid verkar det som att hennes vision fått mer genomslag även bland vänstersossar. Och den kan komma att spela en huvudroll i den kommande valrörelsen. Här har vi nämligen en idé om reell samhällsförändring som skrämmer högern.

Den nya partiledaren för Liberalerna har reagerat ilsket på tanken att ”blanda folk” och hennes kompanjon i Tidösamarabetet, Jimmy Åkesson, har reagerat med verklig vrede. Han vill tydligen ha etniciteterna helt åtskilda.

Ska staten då tvinga folk att ”blandas”? Är inte det den värsta storskaliga och kränkande sociala ingenjörskonst man kan tänka sig? Jo, om det verkligen vore så att staten med tvång och över en natt skulle börja dirigera stora folkförflyttningar från en plats till en annan. Men så är det naturligtvis inte.

Tanken är att på sikt, kanske en generation, minska den etniska segregationen med bland annat mer blandade boendeformer och en annan bostadspolitik.

Idag har vi ett samhälle där människor dirigeras till sina platser i samhällshierarkin via till exempel marknadsskolan. Man skulle kunna säga att samhället präglas av det slags antisociala ingenjörskonst som marknadisering leder till.

Många på vänsterkanten upprörs över den ”strama migration” som Lawen Redars vision tycks förutsätta. Men det går att vända på Redar: När ett mer integrerat samhälle byggts fram, ja det är då migrationen kan öka igen utan att det leder till växande högerpopulism. Det var – över hela västvärlden – i nedrustade, nyliberaliserade och oplanerade samhällen som rasism och högerpopulism växte sig starka.

För mig är det en gåta att samhällsplanering betraktas som något farligt eller misstänkt. Varför skulle vi inte försiktigt försöka planera samhället och framtiden? Varför skulle vi nöja oss med det som den spontana marknadsordningen ger oss?

Kommandoekonomi är livsfarligt, ja. Men att ge upp idén om progressiv samhällsplanering – stegvisa reformer – är bara ren idioti. Särskilt i en era med allt svårare klimatproblem och växande klassklyftor som destabiliserar samhället och lätt göder högerpopulism.