Henrik Jalalian: Långsamma tåg kommer göra Sverige till Europas mobboffer

I Bryssel är politikerna stressade. Europa ligger hopplöst efter både Kina och USA i ekonomisk utveckling och innovation. Politikerna tillsätter tillväxtpakter och kommissioner för att öka konkurrenskraften.  

Inte minst vill man bygga ny infrastruktur. I den svenska, mycket provinsiella, debatten om höghastighetsbanor har kostnaden setts som det stora hindret. Att Sverige är för litet – vi har ju inte samma befolkningsunderlag som större länder. 

– Vi vill prioritera infrastruktur för regional pendling och då kan man inte bygga höghastighetsbanor för 200 miljarder, sa Elisabeth Svantesson när Moderaterna bytte fot i frågan. 

Resonemanget är logiskt om man tror att höghastighetstågen bara är en svensk angelägenhet. Men i resten av Europa vill man bygga ihop hela kontinenten genom ett nätverk av höghastigståg. Man sneglar på Kina, som är världsledande på området. 

Det är ett stort perspektivskifte där järnvägen går från en nationell fråga till en gemensam europeisk. Det går att förstå argumentet att Sverige för litet för snabba tåg. Europa är det däremot inte. Och våra ekonomier är helt sammanflätade. Att Sverige inte skulle gynnas av snabbare järnväg till vårt största exportland Tyskland är exempelvis svårt att tro.

De flesta EU-länder vill vara med i projektet, på eller annat sätt. Det ses som helt nödvändigt om Europa inte vill se arbetstillfällen försvinna till Kina eller USA (numera med god hjälp av Trumps tullar och hot). Det är också logiskt utifrån både ett klimat- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Idén har stöd från höger till vänster.

Ja, alla vill vara med på tåget, om uttrycket tillåts. Alla utom en. 

Vår infrastrukturminister, Andreas Carlson (KD). 

När våra grannländer byggs samman med resten av Europa tycker han att Sverige ska stå utanför. Han har särskilt bett att ändra kartorna, så att Sverige inte ska bli en del av projektet. Som följd går Sverige miste om tiotals miljarder när EU de närmaste åren ska fördela 200 miljarder i stöd till nya spår.

På EU-möten i Bryssel skulle jag tro att de skrattar bakom rygen åt honom. Den dumme svensken. Som säger nej till miljarder och samtidigt gör Sverige till en avkrok i Europa. Han som går miste om tillfället när räls rullas ut mellan Europas storstäder. 

Sverige kommer förstås bli ett land färre kommer vilja åka till, när man snabbare kan ta sig till andra platser. Och svenskarna kommer fastna i sitt provinsiella tankesätt. Man behöver bara åka till Malmö för att inse att närheten till kontinenten öppnar människors medvetanden. 

Vi blir också mindre attraktivt för företag, som vill frakta sitt gods genom Sverige. Ett oberäkneligt litet fjuttland med långsamma tåg och där det blir tågkaos så fort det kommer lite löv på spåren. Europas långa stoppkloss.

Det bästa är att rusta upp den järnväg vi redan har, brukar Andreas Carlson säga, med minen hos en man som just uttryckt en väldig klokhet. 

Men han vet helt uppenbart inte vad han snackar om. För att rusta upp den järnväg vi redan har behövs nya stambanor som kan avlasta rälsen medan underhållet görs. Det är alltså ingen motsägelse dem emellan – nya stambanor är en förutsättning för att ett seriöst underhåll alls ska kunna göras. Annars fortsätter det som det gör nu, när hela sträckor måste stängas av varje gång något behöver repareras.

Men Andreas Carlson struntar i att höghastighetsbanor stärker ekonomin, förbättrar järnvägsunderhållet, gör att man kan minska flygandet, redan delvis finansierats av svenska skattebetalare genom EU och stärker Europas säkerhet. 

Han har ju ett kulturkrig att tänka på. Så han plöjer in miljard efter miljard i olönsamma flygplatser och nya motorvägar istället. 

Där fick miljöpartisterna så de teg, tänker han. Lite som en man som står och kissar på grannens tomt utan att märka att det blåser motvind.