Nora Wurtzel: Kulturen måste bygga sina egna hus

Organisationen Folkets hus och parker skriver i sin historik över 1800-talets slut: 

”Det var nödvändigt att bygga egna hus och skaffa egen mark för att man skulle kunna skapa demokratiska mötesplatser, där arbetet kunde bedrivas.”

Vi, i folkrörelser, föreningsliv och folkbildning, borde alla påminna oss om denna nödvändighet. Särskilt nu när högern, inte minst i dokumentet Tidö 2.0, ser ut att helt vilja avskaffa det statliga stödet till folkbildningen.

Hoten är många, och i Göteborg har frågan om lokaler hamnat i centrum. Från den göteborgska situationen finns det mycket att lära, både om motstånd och om sårbarheter.

Vikten av att äga sitt hus blivit smärtsamt tydlig för föreningen Viktoriahuset. I den pampiga byggnaden på Linnégatan finns inte bara ikoniska Hagabion, utan också ett tjugotal ideella föreningar som arbetar för fred, miljö, kultur och solidaritet. Eller låt oss ändra tempus, för den rätta formuleringen är numer ”fanns”.

Det var i början av september som GP rapporterade om Viktoriahusets katastrofala skick. Då hade man i samband med en renovering upptäckt att underhållet av huset var så pass eftersatt att det helt måste utrymmas.

Viktoriahuset hyr sina lokaler av det kommunalägda bolaget Higab. Bolaget har låtit sina lokaler förfalla och tvingar nu sina hyresgäster att flytta. Flera av hyresgästerna tvingas under hela renoveringsperioden pausa sin verksamhet. Andra omlokaliseras till tillfälliga lokaler som inte alls är anpassade till föreningarnas behov.

Med tanke på rådande politiska läge måste folkrörelserna börja tänka i nya banor.

Ha då i åtanke att detta är hur föreningslivet behandlas i en kommun med rödgrönt styre. Med tanke på rådande politiska läge måste folkrörelserna börja tänka i nya banor. För i realiteten kan inte längre folkbildningen och föreningslivet lita på stöd från, eller ens hyresavtal med, stat och kommun.

Självklart är det en kamp som måste ske på flera fronter. Vi får hoppas att nästa val går bättre än förra, och att pengar till folkbildning och kultur – två så centrala delar i en livskraftig demokrati – finns kvar även i framtiden. Men vi kan inte bygga hela vår rörelse på detta hopp.

Några som däremot stakat ut en väg framåt är kulturhuset Oceanen. Ett kulturhus som äger sina egna lokaler, och har gjort så sedan 1997. Sedan förra året har föreningen legat i en rättstvist med en tidigare hyresgäst, men nu i dagarna har man nått förlikning.

Konflikten har handlat om att man valde att inte förlänga hyresavtalet med den kommersiella aktör som tidigare drivit restaurang – och därifrån kunnat plocka ut vinst – i föreningens lokaler. Det hela har varit en lång kamp, men nu är Oceanen ute på andra sidan. I steget mot självständighet har man vunnit, när man nu kan investera all vinst från bar och kök tillbaka in i föreningen. 

I en tid som vår är det ingen liten seger – det är livsavgörande vinst för att vi även i framtiden ska ha platser att mötas på. Vi kan inte förlita oss på politikens goda vilja eller löften om att vi ska få stanna kvar. 

Det är som Oceanen skriver i sitt pressmeddelande: ”Att besöka oss är att investera i en idé om staden: att kultur inte är en lyx, utan en grundläggande infrastruktur för demokrati och gemenskap.”

Andra föreningar kommer behöva hitta sina egna vägar. Kanske stavas det stödmedlemskap, nya finansiärer – eller till och med en ny svensk ockupationsvåg. Oavsett är det hög tid att påminna oss om att platserna, de fysiska rummen och husen, är värda att slåss för.