Konsumentverket står mellan oss och rovkapitalismen

Det är som att vissa skadliga saker får fortgå som om de vore naturlagar, trots att de inte är det. Marknaderna kring snabblån och onlinecasinon – där människor ruineras genom affärsmodeller som byggts för att göra just det – hör dit. Så också telefonförsäljning.

Att det ens är tillåtet att utan föranmälan och godkännande få bryta sig in i vår privata sfär och kränga varor och tjänster; det är obegripligt, men har betraktats som vardag. Man vaknar därför till när Konsumentverket förra veckan föreslog ett totalförbud mot all telefonförsäljning. Illusionen om naturlagen är bruten. Detta, liksom mycket annat, handlar om politik och aktiva val.

Naturligtvis har Konsumentverket medborgarna, konsumenterna, med sig. Få saker är lika impopulära som telefonförsäljare. Precis som Konsumentverket påpekar i sin rapport ”Telefonförsäljning – en oönskad, olämplig och djupt problematisk affärsmetod”, har hatet mot och rädslan för telefonförsäljare i grunden format vårt sätt att använda våra telefoner. Med risk att missa viktiga samtal från vården, andra myndigheter eller instanser som faktiskt har ärenden till oss svarar vi inte på okända eller hemliga nummer. Det kan ju vara en telefonförsäljare.

Till och med polisen rekommenderar att man inte ska svara när okända nummer ringer. Det kan ju vara bedragare – och telefonförsäljare.

Konsumentverket menar att lurendrejerier och missuppfattade avtal är så utspridda och genomgående i telefonförsäljarbranschen att det inte går att tala om enskilda rötägg. It’s not a bug – it's a feature.

Nu anklagar telemarketingbolagen Konsumentverket för ”aktivism”

Tidigare har Konsumentverket velat förbjuda telefonförsäljning inom åtminstone kreditbranschen, en affärsmetod så riggad och bakvänd att den låter hämtad ur en dystopi. Det är lätt att tänka att banker och andra kreditgivare inte kan tjäna pengar om de lånar ut till människor som inte kan betala, men i praktiken är det tvärtom. I en dokumentärserie på fyra delar kunde Sveriges Radio i somras visa hur kreditgivarna tjänar mest på att sätta människor i skuld. De behöver inte ens ha egna resurser för att driva in pengarna igen eftersom staten har Kronofogden. Vinsten görs alltså inte på räntor utan på förseningsavgifter och utmätningar.

Konsumentverket har dock rätt i att problemen med telefonförsäljning är större än kreditgivare. Alla med äldre föräldrar lär ha oroat sig mer än en gång över att de över huvud taget har tillgång till en telefon. Det är prenumerationer, försäkringar, tilltjänster och allt mellan himmel och jord som kan tecknas och köpas över telefon utan att man ens förstått att man alls gjort ett köp.

Nu anklagar telemarketingbolagen Konsumentverket för ”aktivism”, ett kodord som används varje gång en myndighet går in för att försvara en svagare part. I detta fall är Konsumentverkets rapport en direkt konsekvens av ett uppdrag från regeringen. De ville förvisso sätta dit Socialdemokraterna för lotteriförsäljning över telefon, men trevligt med åtminstone något som ställer sig på konsumenternas och inte företagens (eller partiernas) sida. Konsumentverket har också hanterat uppdraget precis så.

Poängen med verket är nämligen erkännandet av just detta: det råder en maktobalans mellan konsumenter och företag. Eftersom företagens främsta incitament är vinstintresse ligger det också i många företags intresse att skapa trasiga marknader då sådana kan generera stora vinster, precis som kreditbranschen. Konsumentverkets jobb är att säkra en balans – och fungerande marknader.

Att förbjuda telefonförsäljning rakt av skulle med ett slag göra Sverige till ett bättre och tryggare land att leva i. Så enkelt, så självklart. Att saker här är trasiga beror nämligen inte på naturen, utan på oss.