När en granne drabbades av en stroke ryckte vänner och bekanta in och fixade en massa saker som behövde göras och bara tanken på att någon skulle tänka sig att ta betalt för att hjälpa till med exempelvis vedhuggningen var otänkbar – ja, direkt omoralisk. Marknadsprincipen sopas bort. Man bara gör det som behöver göras, enligt den uråldriga principen: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Detsamma gäller när det är festligheter på gång: Då är det delandet som gäller. Om vinet eller ölen är slut springer de som har möjlighet hem och hämtar vad de har.
Det finns en grundläggande kommunism närvarande i alla sociala sammanhang – så skriver den amerikanske socialantropologen och anarkisten David Graeber i sitt verk Skuld – en femtusenårig historia. Han tycker det är synd att begreppet kommunism enbart kommit att sammankopplas med frågor om ägande av produktionsmedel eller med de reellt existerande socialistiska stater som en gång fanns i Östeuropa och Ryssland. Han ser kommunism som en grundläggande moralisk princip som alltid är verksam i våra samhällen, i företag, mellan grannar och vänner, överallt.
Graeber menar att utan denna moraliska princip skulle inget samhälle och ingen organisation överhuvudtaget fungera. Han skriver att den kommunistiska principen hemligt är verksam också i de mest hierarkiskt styrda storbolag. I varje läge där något måste improviseras fram och lösas snabbt med det man har – då börjar den där moralen verka i oss. Vi har den inom oss. Den är helt enkelt den mest effektiva. När någon som står och lagar en läckande vattenledning säger ”ge mig skiftnyckeln” – så möts hen inte av svaret: Vad får jag för det?
Den kommunistiska moralen är naturligtvis inte den enda vi håller oss med; människan är också en kalkylerande varelse. Under större delen av arten Homo Sapiens historia har vi dock överlevt genom just den moral som ryms i den sociala bergspredikan om behov och förmåga – och som är långt mer radikal än Jesu bergspredikan som bygger på idén om ömsesidig altruism: alltså att om du gör något för mig så gör jag något för dig. Jag tror att det Graeber är ute efter är den grundläggande empatiska förmåga som vår art besitter: Den kommer först. Ingen av oss är i första hand en kalkylerande Homo Economicus. Evolutionsbiologin har under årtionden pekat på just detta: Vår grundläggande, spontana tendens till empati och samarbete. Själv ser jag det som något oerhört viktigt: Det är inte, som borgerliga människor oftast hävdar, en obotligt egoistisk mänsklig natur som lägger hinder i vägen för ett socialistiskt samhälle.
Problemet är: Kan den där empatiska/kommunistiska grundstrukturen vi har inom oss översättas till politik och samhälle? Evolutionärt är vi anpassade till att leva i små, täta grupper där vi känner människorna omkring oss. Så ser inte samhällena ut idag och få av oss vill heller att de ska se ut så. Graebers insikt pekar i vart fall på att den där spontana, kommunistiska impulsen alltid finns där, mitt i en hierarkisk, kapitalistisk värld. Men det säger inte så mycket om hur ett samhälle bör organiseras.
Det paradoxala är att vi i hög grad ännu lever i de där små grupperna som arten en gång var anpassad till. Arbetslivet består ofta av grupper på tio till kanske några hundra personer men vanligtvis styrs arbetsplatser efter en hierarkisk modell med en chef överst som ger order som personalen sedan utför, vilket egentligen är helt i strid med vår egen natur.
Under några sommardagar läste jag en bok i managementgenren: ”Tillsammans. Så skapar du flyt och egenmakt med agile och lean.” För de flesta är bara titeln säkerligen en smula obegriplig. Jag känner författaren, Peter Antman, sedan många år. 2007 tillträdde han som chef för ett utvecklingsbolag i IT-branschen. Under sina chefsår gav han sig fan på att i princip försöka avveckla det traditionella chefskapet och låta de anställda själva, i ett antal självstyrande team, prägla verksamheten. Varför? Därför att det är så mycket mer effektivt och för att folk helt enkelt blir gladare på arbetet (att kanske uppåt 60 procent av programvaran som produceras i branschen är oanvändbar säger mycket). Man kan säga att hans bok handlar om hur den där kommunistiska moralen kan omsättas i praktik på en arbetsplats.
Inom delar av IT-branschen har det uppenbarligen ägt rum en decentralistisk revolution i synen på hur arbetslivet bör utformas. Det är svårt att avgöra om det går att översätta till andra arbetsplatser. IT-branschen är speciell, bland annat för att det finns så oerhört mycket pengar i den och så oerhörda förväntningar på den; frågan är om inte en ny IT-krasch kan vänta runt hörnet när man ser att en enda liten app kan värderas högre än stora stålföretag.
Men ta den offentliga sektorn. När den skulle ”förnyas” på åttiotalet och framåt var det en förnyelse utifrån: Privatisering, köp-sälj, entreprenader. Det som borde provas är en förnyelse inifrån verksamheterna själva: Självbestämmande inom ramen för offentlig sektor. Jag brukar kalla det för statsanarkism.
