Se den!
Eller se i alla fall det utomordentligt avslöjande ögonblicket när journalistiken, som ju gillar fakta, undrar om regeringen vet hur mycket utsläpp denna fossila satsning kommer att betyda. Busch svarar:
”Den fullständiga beräkningen har vi inte gjort.”
Men det har man alltså. Den ligger på regeringens hemsida och utgör underlaget till den skattesänkning som chefen för det nya så kallade superdepartementet – miljödepartementet, saknat av alla utom regeringen – aviserar.
Citat från denna promemoria:
”Förslaget leder till att konsumtionen av fossila drivmedel ökar. Sett isolerat bedöms förslaget leda till att de territoriella utsläppen av fossil koldioxid från transportsektorn och från arbetsmaskiner ökar med ungefär 350 000 ton 2024 och ungefär 490 000 ton 2025, baserat på inblandningsnivåer från Energimyndighetens kortsiktsprognos sommar 2023 där en reduktionspliktsnivå på 6 procent har antagits. Det motsvarar drygt 2 respektive knappt 3 procent av 2022 års totala (preliminära) utsläpp av växthusgaser från inrikes transporter och arbetsmaskiner.”
Du kan ta med dig två ord.
Utsläppen.
Ökar.
Ministern har antingen inte informerat sig.
Eller far med en skamlös lögn.
Jag tror det förhåller sig så här:
Busch kan inte bry sig mindre. Hon är ute efter en enda sak och det är fossilpopulismens möjliga effekt på hennes deprimerande opinionskurva. Någon hundring mindre för full tank. Billigare prilla under läppen. Samma politiska agens bakom båda dessa reformer. Klimatkrisen är inte ens en faktor.
Det var exakt likadant när hon höjde sitt långfinger till klimattoppmötet och istället drog iväg till Timbros glassiga konferens på ett slott utanför Paris. Och det var fullt naturligt för henne att bränna till Göteborg med flyg för att tala passionerat om hållbarhet.
Hon sänder signaler. En äkta ledare för alla som tycker att miljömuppar tummar på den grundläggande friheten att köra framtiden rakt ner i avgrunden. Men för att kommunicera på det här sättet, för att axla rollen som hjärtlandets drottning, krävs det att hon faktiskt själv anser att klimatpolitikens kärna – att sänka utsläppen – hamnar absolut längst ner på både den egna och samhällets behovstrappa.
Romina Pourmokhtari? tänker du kanske. Vi har ju en liberal klimatminister som väl ändå håller emot? Nej, det har vi inte. Sverige saknar klimatminister, annat som en ekande tom titel, annat som en hägring att ställa längs fram när det kniper. Som när en höstbudget ändå ska skimra grönt.
I veckan skulle hon presentera sin lilla smula. Men kunde inte ens förklara om mer pengar till Klimatklivet och våtmarker kan kompensera för den övriga politikens utsläppsökningar.
”Vi kommer att återkomma i höstens klimatpolitiska handlingsplan med siffror över hur vi räknar”, sa Pourmokhtari.
Ett alibi.
Expressens ledarsida kallar Busch-politiken för brun skatteväxling och konstaterar att hon går bort sig i bensinångorna. Det är korrekt. Precis allt pekar i samma riktning:
Vi kan inte förvänta oss klimatpolitik av denna regering.
Bara ständiga försök att sabotera och misskreditera det som tidigare gjorts.
Därför måste vi, på bred front, uppdatera begreppet klimatförnekelse. Det har hitintills mest använts för att definiera den som inte erkänner klimatkrisen, som inte tar in vetenskapens konsensus att mänskliga utsläppt orsakar global upphettning och stigande halter av växthusgaser i atmosfären.
Dagens ETC har däremot kallat även en annan grupp för klimatförnekare. Det handlar då om dem som förstår problemet, som kan absorbera forskningen, som förstår att varje extra ton koldioxid driver den redan skenande utvecklingen i fel riktning – men som ändå gör absolut allt för att fördröja omställning, eller som agerar på ett sätt som direkt höjer utsläpp, och sedan försöker undvika kritisk bevakning av sådana beslut.
Till denna grupp hör Ebba Busch och Kristdemokraterna.
Det innebär en utmaning för svenska medier.
Hon har inget intresse av att bromsa klimatkrisen – men kommer konsekvent att påstå motsatsen. Även då det riktiga svaret finns bara en googling bort. Som i en promemoria.
Klimatförnekare.
Med den stämpeln satt blir regeringen plötsligt mycket enklare att både förstå och granska.
