Henrik Jalalian: Kinberg Batra är Sveriges Bagdad Bob

I skrivande stund är jag på Bokmässan i Göteborg, för denna tidnings räkning. Bokmässan är en fantastisk tillställning – litteratur, samtal, det fria ordet, intressanta människor. Olyckligtvis påminner den också en gnutta om något jag sedan länge hade förträngt – högstadiet.

Där som här ska man känna rätt personer, vara bjuden på rätt fest, skvallra om vem som gjort bort sig och vem som tillhör coola gänget. Ett resande cirkussällskap som träffas på olika evenemang och nu alltså sammanstrålar bland böcker och montrar i Göteborg. Här kan ett glas vin kan leda till en kontakt, ett jobb eller ett uppdrag.

Vad vi talar om är det uttjatade "Klägget". Ett behändigt ord, myntat av tidigare S-ordförande Håkan Juholt, för att  beskriva dylika kotterier inom politiken eller kulturvärlden. 

Att det ser ut såhär i yrken där meritokrati är mer diffust än i andra branscher (vem som är en skicklig kulturskapare eller politiker är i någon mening subjektivt), är kanske ofrånkomligt. Men problem uppstår när en sådan här värld möter en annan. Nämligen när klägget möter den svenska byråkratin.

Det är detta som hänt Kinberg Batra. Hon trodde hon svängde runt bland dansgolven på Bokmässan eller Almedalen – men dunsar nu hårt in i den svenska grundlagen.

Kinberg Batra har levt hela sitt liv i politiken. Därför var det naturligt för henne att anställa tre av sina kompisar, med skyhöga löner, när hon blev landshövding i Stockholm. Politiker är vana att kunna rekrytera egna staber. Folkvalda tillsätts genom val men också genom internt partiarbete – och där är det en stor tillgång att omge sig med lojala kompisgäng.

Kinberg Batra har gjort så här hela sitt liv. Det är först nu det möter motstånd.