Häromdagen hade vi ett ovanligt besök i vårt lilla fritidshus i Degeberga i Skåne. En japansk dokumentärfilmare, Ryo Shinagawa, kom dit med sin kameraman för att intervjua mig. Han hade läst den engelska översättningen av min Marx-biografi och fastnat för det jag där skrivit om min långa bana inte bara som Marx-läsare utan också som samhällskritiker. Han och hans filmare hade rest runt i världen, till USA, till Frankrike och Tyskland och träffat folk som varit med länge och intensivt i samhällsutvecklingen alltsedan 1960-talet – och nu ville de till Degeberga!

Hans fråga var lika enkel som komplicerad: Vad var det som hände på 60-talet när dörren till ett nytt och bättre samhälle tycktes stå på glänt? Och vad har hänt sedan dess?

Det är alltid bra att försöka samla sina tankar, och det tvingades jag göra i samtalet med Shinagawa. Det här var vad jag försökte säga:

1968 är symbolen för det utbrott av kreativa energier som sker i slutet av 60- och början av 70-talet. Minneskavalkaderna brukar fokusera på diverse spektakulära händelser (i Sverige ofta på rena fånigheter som kårhusockupationen i Stockholm).

Det är kreativiteten som vi ska minnas med respekt, inte minst på konstens område. Det är den väldiga läsfliten bortom alla obligatoriska kurser. Men det är också allvaret i frågorna som ställdes. Till exempel: Vad driver västvärlden till det smutsiga kriget i Vietnam? Vad gjorde de medelålders och äldre under Andra världskriget? Och varför är fortfarande samhället, ständigt rikare, så orättvist?

I efterhand kan vi se att 1968 hade sin nödvändiga bakgrund i den väldiga ekonomiska utvecklingen efter 1945. Samhället blev rikare och rikare. Välfärdsstaten utvecklades.

Och då låg frågan nära: Varför är ändå fördelningen så skev? Makten så ojämnt fördelad?

Låt oss göra allt bättre i ett slag.

Allmänt trodde man att de ekonomiska kurvorna skulle fortsätta att peka uppåt. Men så blev det inte. 1973 inträffade vad som kallas oljekrisen. Men det som kallades stagflation var ett ännu allvarligare problem, alltså en kombination av inflation och stagnerande ekonomi. Det var något som enligt det dominerande ekonomiska paradigmet, signerat Keynes, var omöjligt.

Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

Det fanns konkurrerande ekonomiska teorier som låg i beredskap att ersätta Keynes. Framför allt var det den riktning som döpt sig själv till nyliberalismen med Friedrich Hayek och Milton Friedman som viktigaste namn. Statens roll skulle enligt dem minimeras till att strikt reglera penningflödet och hålla ordning både inåt och utåt. Frihet var inte förenlig med jämlikhet och jämlikheten måste ge vika.

Men det vore långt från Marx nödvändiga lärdomar att se denna ekonomiska ideologi som drivande bakom den enorma förändring som inleddes på 70-talet och som fortgår ännu idag. Det viktigaste som sker är nya avgörande produktivkrafter och lika nya produktionsförhållanden.

De nya produktivkrafterna har förändrat allas våra liv både när det gäller arbete och fritid. Elektroniken blir avgörande. Det stora steget kommer med PC och Apple: datorn blir något för vanliga människor och med den efter hand både internet och sociala medier. Men i samma svep kommer också biotekniken och nya material.

Hela den ekonomiska kartan ritas om. Microsoft och Apple blir ekonomiska jättar och efter dem kommer Google, Facebook, Alibaba, Amazon… Och med de nya möjligheterna till snabbare kommunikation förändras affärsvärlden. Ofattbara ekonomiska summor kastas fram och tillbaka genom cyberrymden. Förmögenheter av osedd storlek skapas. Nya finansdynastier tar form. Samtidigt blir arbetslivet mer och mer prekärt. Anställningar blir allt tillfälligare. Storkapitalet äter sig in i den offentliga sektorn genom en våg av privatiseringar.

Sverige går längst med sin sanslösa skolmarknad…

Vi ser hur kapitalismen nått en helt ny nivå. Samtidigt kan dess ohotade makt påminna om dess härjningar på Karl Marx tid. Det är därför det är så lätt att se vår samtid med Marx ögon.

Hur ska man då kunna ifrågasätta och bekämpa kapitalismen?

I kritiken av kapitalismen finns det ett svar som är vanligare än något annat: Kapitalisterna är så giriga. Girigheten är felet med dem. Till och med Bernie Sanders faller in i den kören.

Men det är ett galet, uddlöst svar. Girighet är en personlig egenskap och kan inte vara utmärkande för ett samhällssystem. Är Bill Gates girig? Han skänker ju miljarder till Afrika.

Kanske hyser Gates ett verkligt medlidande för Afrikas alla miljoner sjukdomsdrabbade. Men det avgörande är inte detta. Bill Gates visar med sin generositet framför allt sin makt. Han gör något som dagens stater inte kan göra. Staterna tvingas ständigt spara, drivna av sin skattsänkarlobby som går kapitalets ärenden.

Kapitalism är en fråga om makt. Alltsedan 70-talet har vi sett hur kapitalets makt ökat samtidigt som statens och därmed politikernas makt minskat.

Det var detta som jag hävdade när Ryo Shinagawa var i Degeberga. Och det är detta som jag ska försöka fördjupa i en kommande ledare.