Henrik Jalalian: Finns det verkligen ingen som tycker att det är roligt att ha barn?

Politiker är bekymrade. Det föds inga barn och då hotas både pensionssystem och välfärd. Med pannan i djupa veck försöker de hitta politiska lösningar.

Den kristna debattören och professorn Joel Halldorf har en annan ingång i Expressen. Han tror inte att det är politiken som är problemet. Nedgången i barnafödande har kulturella orsaker, som smarta telefoner och den lyckomaximerande utilitarismen.

Lösningen är dygdetiken. Barn gör dig kanske inte lycklig – men bygger karaktär och gör oss till bättre människor. Han skriver:

”Föräldraskapet stänger många dörrar till njutning och rikedom, men öppnar vägen till det Aristoteles beskrev som det goda livet: ”Lycklig är den som lever i enlighet med dygden.”

Skaffa barn och rädda pensionssystemet, säger politikerna. Skaffa barn och bli en dygdig människa, säger Halldorf.

Det är olika perspektiv men de har en sak gemensamt – att detta med att skaffa barn inte verkar särskilt lustfyllt.

Det är symptomatiskt för debatten om både föräldraskap och barnafödande. Det debatteras på längden och tvären – men sällan som något som är kul. Man kan förstå om allt färre känner att detta är något man frivilligt vill utsätta sig för.

När jag själv blev pappa kände jag mig faktiskt lite lurad. Jag var förberedd på ett krig av vaknätter, vinterkräksjuka och förlorad fritid. Allt detta händer men istället kände jag: ”Det här var ju kul – varför har ingen sagt något?”

Ingen hade exempelvis förberett mig på att min dotter skulle vakna på morgnarna med en sak i sikte:

”Koja! Pappa, koja”

Min morgonrutin är numera att snabbt bygga en rudimentär koja på vardagsrumsgolvet. Jag hade inte kunnat gissa det på förhand – men det är ett utmärkt sätt att starta dagen på.

Jag får också ägna mig åt en lång rad aktiviteter som är mycket underliga att ägna sig åt som vuxen människa – om man inte har ett barn i släptåg. Objektivt roliga saker som att bada bollhav, åka rutschkana, titta på djur, läsa sagor och ropa högt i tunnlar för att höra ekot. Till min förvåning skrattar jag mer sedan jag fick barn och känner mig mer levande. Det hade ingen riktigt pratat om.

Om barnafödandet ska öka bör vi ändra de materiella förutsättningarna. Korta arbetstiden. Ge föräldralediga hundra procent av lönen. Fixa bostadsmarknaden, jämställdheten och arbetslösheten.

Joel Halldorf tror inte att detta är orsaken till det låga barnafödandet. Jag håller inte med – men det spelar faktiskt ingen roll. Men få kommer tycka att vi fixade arbetslösheten och bostadsmarknaden helt i onödan om det inte föds fler barn.

Men det är inte heller fel om vi som tycker att det här med barn är en rolig grej säger det ibland. Inte för att trycka upp det i ansiktet på dem som känner stress över att skaffa barn, inte vill eller kan skaffa dem, eller tycker att föräldraskapet är kämpigt (det är det förstås ibland för alla).

Ingen kommer att vilja bli förälder för att rädda pensionssystemet eller bli en mer dygdig person. Utan för att mitt bland vaknätter, ansvar och vinterkräksjuka – kan det vara riktigt kul.

Och vad hemskt för barnen att känna att deras föräldrar skaffat dem för att utveckla sin karaktär (ett gym för själen som Halldorf skriver), snarare än att det är kul att hänga med dem.

En brasklapp i sammanhanget är att jag bara kan uttala mig som pappa – jag har inte burit på ett barn eller ammat. Jag har dessutom bara ett barn. Jag har hört att barn nummer två blir andra bullar. Den lilla fritiden man har krymper till ingenting, livet blir en enda lång vabbdag. Vem vet, det kanske stämmer?

Så blir det ett till barn får jag kanske ta tillbaka allt ovanstående och följa med Joel Halldorf in i dygdetiken.