”Tore” delar ett minne från sin tid i arbetsstugan, då han anklagats för att tala meänkieli – och dessutom duckat för det bestraffande slaget: ”Sedan kom hon med piskkäppen och sa till mig att lägga mig på mage och upp med nattskjortan och så piskade hon. Och på morgonen när hon såg att jag hade blodat ner lakanet fick jag ytterligare pisk för att jag hade varit så oförsiktig att jag blodat ner lakanet. Hon var helt oförstående för att jag inte hade något val annat än att ligga i sängen, men ändå fick jag ytterligare en omgång med piskkäppen.”

”På morgonen när hon såg att jag hade blodat ner lakanet fick jag ytterligare pisk för att jag hade varit så oförsiktig att jag blodat ner lakanet.”

När jag läser slutbetänkandet "Som om vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset", från Sannings- och försoningskommissionen (överlämnades till kulturminister Parisa Liljestrand den 15 november) belyser inte minst vittnesmålen från arbetsstugorna en del av Sveriges skamfyllda historia.

De första arbetsstugorna i Norrbotten inrättades 1903 för att ge fattiga barn mat, husrum och skolgång. Där slog man dem också, och där genomfördes rasbiologiska undersökningar. Barnen skulle fostras i den nationalistiska andan, få en "kulturell förfining", och tala svenska.  

Förutom forskningsrapporter och arkivsökningar har kommissionen genomfört 160 intervjuer med enskilda personer. Många av dem berättar att våld, kränkningar och övergrepp förekom i arbetsstugorna, men inte alla. En del intervjupersoner har ljusare upplevelser. Det gäller inte Tore. Han är född på 1930-talet och bodde sju år på en arbetsstuga i nuvarande Övertorneå kommun. På frågan om barnen fick tala meänkieli i arbetsstugan svarar Tore: ”Nä, då fick man sig en hurvel.” Det var den första hösten i stugan han misshandlades med piskkäppen. Om den händelsen säger han: ”Jag var ju ensam och grät. Och ingen mat fick jag på kvällen. Jag kunde inte sitta på ett par veckor för det var ju sår och värkte. Men. Inte vart man något visare av det.”

”Det här är en kommission och ett betänkande som är unikt i sitt slag och jag ser fram emot att ta del av det omfattande arbete som kommissionen bedrivit i nära dialog med minoriteten”, sa kulturminister Parisa Liljestrand när hon tog emot den 700 sidor tjocka luntan i förra veckan. Frågan är vad hon gör med den. Hamnar betänkandet i en byrålåda eller kommer staten och kyrkan att erkänna det som hänt, ta ansvar för vad de gjort – och kompensera de drabbade?

Sverige får återkommande omfattande kritik både internationellt och nationellt för att inte leva upp till sina folkrättsliga åtaganden när det gäller nationella minoriteter. I fallet med tornedalingar handlar det särskilt om brister i att tillgodose minoritetens rätt till undervisning i och på meänkieli. 

Kommissionen skriver att staten och kyrkan har ett moraliskt ansvar att gottgöra minoriteten för den skada som blivit konsekvensen av assimileringspolitiken. Hur den gottgörelsen och försoningen ska ske, menar kommissionen behöver ta avstamp i minoritetens behov i dag.

Kommissionen presenterar ett antal förslag på åtgärder och även ett antal frågor som kräver ytterligare utredning, bland annat att regeringen bör tillsätta en utredning som på ett allsidigt sätt belyser minoritetens historiska tradition av att bedriva renskötsel.

Låt oss hoppas att Parisa Liljestrand lyssnar på vad Tore svarar på frågan om han behöver upprättelse:

”Ja, det är självklart. (…) Jag vet inte hur en gottgörelse skulle gå till. Jag hoppas i alla fall att de kommer underfund med att tornedalingar, kväner och lantalaiset har blivit diskriminerade i sin ungdom och fortfarande blir det. Ibland hör man ’Du är i Sverige och ska prata svenska’. I helvete heller, jag pratar vad jag vill!"