Ledare. Andreas Gustavsson.

2018-11-15 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Hur kan vi hjälpa polacker som gör motstånd?

Ludwik är rädd. För sin egen räkning, för sitt Polen.

Någon timme efter att han lämnat den nationalistiska samling som på söndagen drog 200 000 polacker – samt ett antal tillresta högerextremister, bland annat från Sverige – förklarade Ludwik att han var skakad. På ett annat sätt än förra året.

Inte för att demonstrationen då samlade betydligt färre. Inte för att den saknade aggressiva utbrott. Tvärtom, det skanderades ramsor som ”Gud, ära, nation” och specifikt hetsande om ett ”vitt Polen”. Han såg symbolerna från 1930-talet. Han såg banderollen ”Be för islams förintelse”. Han hörde hur de skrek om ”rent blod”. Med tända facklor gick utpräglade fascister med representanter från regeringspartiet Lag och rättvisa.

Ludwik berättade:

”Europa har ett mörkt hjärta. Jag tror att vi fortfarande har chansen. Men i Polen… Så mycket hat. Kanske är det för sent.”

Men det var ändå värre i år, sa han till mig på söndagskvällen. Just för att så många kunde tänka sig att gå med dessa krafter, som vore det det mest självklara sättet att fira att Polen fyller 100 år som självständig nation.

Även denna gång sanktionerades marschen av Lag och rättvisa, som kom överens med högerextremisterna om att dela tåget i två delar, men president Andrzej Duda talade till dem båda. Polska soldater och fascistiska milismän från Nationalradikala lägret – arrangör trots att gruppen förbjöds 2009 – lyssnade sida vid sida.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Ludwik protesterar mot hur regeringen censurerar medier, vill försämra kvinnors rättigheter, odlar självförhärligande konspirationsteorier och skadar institutioner vars roll är att upprätthålla demokrati och ett oberoende rättsväsende. Hans engagemang har gjort honom luttrad. Flera gånger har han utsatts för allvarliga hot, det är anledningen till att han i denna artikel är anonymiserad. Men aldrig har han känt lika översvallande obehag som han gjorde senast.

Inte för att en annan av arrangörerna, Allpolsk ungdom, brände EU-flaggor. Inte för att grupperingar varnade för det europeiska etablissemangets ”ogudaktiga” och ”liberala” värderingar. Inte för talkörerna om ”islamisering”. Inte heller för att Ludwik – själv jude – tvingades genomlida slagord om George Soros, globalister och ”judiska faran”.

Det som chockerade honom var att majoriteten lät det hända. Vanliga polacker. Mitt i manifestationen, på trottoarerna. Ingen opponerade sig.

”Samma hat, samma förakt. Men nu har det blivit folkligt, spärrarna verkar ha släppt. Många applåderade. De viftade med sina flaggor, tog med sina barn.”

Stämningen blev snart klaustrofobisk, sa Ludwik.

”Nu är det svårt att känna hopp.”

Han upplever en personlig utsatthet. Som så många av Polens judar – runt 10 000, en spillra av de tre miljoner som levde i landet före kriget – kan han räkna upp fler släktingar som mördades än som faktiskt lyckades överleva åren av ockupation. Konkret befarar Ludwik att det som sker inte bara kommer att förstöra Polens framtid utan också revidera landets historia. Han lever med antisemitismen. Hans familjs gravstenar välts omkull och dränks i urin. Det förflutna är aldrig långt borta. 37 procent hyser en negativ uppfattning om judar. 56 procent skulle inte acceptera att judar blev en del av den egna familjen. Allt enligt universitetet i Warszawa.

”Ett krig utkämpas om det kollektiva minnet”, skriver
Przemyslaw Wielgosz
, redaktör för Le Monde diplomatiques polska edition. Så är det. Lag och rättvisa vägrar erkänna att polacker bidrog till Förintelsen. Regeringen verkar aktivt för att bestraffa alla som vägrar denna revisionism. Som när politiskt tillsatta tv-chefer förser Oscarsbelönade filmen ”Ida” med varningstext och kallar den ”projudisk”.

Ludwik är rädd. För sin egen räkning, för sitt Polen. Hur ska det gå? Men han samlar sig, bara några dagar efter söndagens skräckupplevelse har han lyckats formulera något slags hopp. Polen kan bryta sig loss ur nationalismens grepp. Han argumenterar för det.

Titta bara på hur Warszawas borgmästare Hanna Gronkiewicz-Waltz försökte stoppa marschen. Den var knappast representativ, i och med att opinionsundersökningar visat att den riktiga majoriteten – 79 procent – varken skulle delta eller ge sitt stöd. Fientligheten mot EU är heller inte brett förankrad. Sedan gjorde Lag och rättvisa ett relativt svagt resultat då det nyligen hölls lokala val.

Ludwik visar partiets kampanjvideo. Den har som budskap att oppositionen vill öppna gränserna för muslimska invandrare. Till och med grundmurat främlingsfientliga partiet Nationella rörelsen hånade filmen som ”äcklig, cynisk, elak och dum propaganda”.

Ludwik fnyser.

”Skrämmas med muslimer när väljarna vill veta hur deras lokala politiker ska ordna jobb och bostäder… Lag och rättvisa är för enfaldiga för att inrätta diktatur! Men jag ser hur mycket skada de gör, vi kommer att få leva med konsekvenserna i decennier.”

Hur kan vi hjälpa polacker som gör motstånd?

”Lag och rättvisa är ömhudat vad gäller internationell kritik. Låt dem inte komma undan. Stressa sönder dem. Kalla rasism för rasism, antisemitism för antisemitism. Effekten blir antingen att de besinnar sig eller så radikaliseras de ytterligare och tappar väljare.”

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter