Ledare. Annie Hellquist.

2018-09-08 03:00
Den här valrörelsen har varit tung. Klimatförändringarna har blivit plågsamt tydliga, samtidigt som klimatförnekare får breda ut sig och frågan har trots att Sverige bokstavligen brunnit haft svårt att få plats bland politikernas talepunkter.  Bild: Johan nilsson/TT
Den här valrörelsen har varit tung. Klimatförändringarna har blivit plågsamt tydliga, samtidigt som klimatförnekare får breda ut sig och frågan har trots att Sverige bokstavligen brunnit haft svårt att få plats bland politikernas talepunkter.
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Hur hamnade vi här?

Vi måste fråga oss hur alla dessa omöjliga tankar blev möjliga, eftersom vi nu måste tvinga fram något som idag ter sig omöjligt.

Riskerna är stora att vi oavsett valutgång får en regering som inte kommer göra tillräckligt för att rädda klimatet. Det är en både skrämmande och tröstande tanke. Skrämmande för att vi riskerar att få fyra år till med ökande utsläpp. Tröstande för att oavsett vilken regering de pusslar ihop så är det upp till oss att påverka den i rätt riktning – och det är, som historien visar, ingen omöjlighet.

Oavsett vilka som flyttar in på kontoren i Rosenbad, är det vi, progressiva och folkliga krafter i och utanför riksdagen, gräsrötter, partiaktiva och vanligt folk, som måste skapa det tryck som krävs för att den omställning som behövs ska bli verklighet.


Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  


Efter en valrörelse som denna är det ofrånkomligt att vi frågar oss hur vi hamnade här. Hur blev samtalet så förråat? Vilka små steg och förskjutningar har gjort att saker som varit otänkbara för en politiker att säga plötsligt blivit tänkbara? Det behöver vi fundera över. Men vi måste också titta åt andra hållet. Inte bara undersöka hur farhågor besannades, utan också minnas och analysera hur andra otänkbara och omöjliga drömmar faktiskt blev verklighet.

Hur gick det till när vi fick åtta timmars arbetsdag, lagstadgad semester och billig barnomsorg? Hur skapades den kraft som gjorde att alla partier kände sig manade att förhålla sig till feminismen i början av 2000-talet? Hur skapades ett politiskt läge där till och med Folkpartiet faktiskt pratade om ekonomisk demokrati, som när de la fram ett eget förslag om löntagarfonder 1974 genom en motion som föreslog en lagstadgad löntagarandel i kapitaltillväxten? Hur kom det sig att välfärdsmodeller växte fram i länder över hela Europa under efterkrigstiden och att de sedan förvaltades både av röda och blå regeringar, fram till slutliga framryckningen för att montera ned det offentliga tog fart på 80-talet?

Vi måste fråga oss hur alla dessa omöjliga tankar blev möjliga, eftersom vi nu måste tvinga fram något som idag ter sig omöjligt. Det som krävs nu är att det nyliberala ekonomiska paradigmet som fått allt större genomslag de senaste trettio åren, utmanas radikalt.

Krocken mellan klimatomställning och den nyliberala politik som gör allt för att blidka marknaderna hamnade i blixtbelysning när den av franske presidenten Emmanuel

Macron tillsatte ministern för ekologisk omställning, Nicolas Hulot, sa upp sig i radio förra veckan. Nicolas Hulot, filmmakare som satt ljuset på konflikten mellan nyliberalismens krav och klimatomställning i filmen ”Titanicfaktorn”, blev den hippa Macron-regeringens gröna alibi, men i radioinslaget sa han att han inte kan ljuga för sig själv längre. Han beskrev hur miljö- och omställningsmålen hela tiden fick stå tillbaka för budgetbegränsningar, och hur frihandelsavtal som CETA inte tar några ekologiska hänsyn. Han påtalade hur det ekonomiska systemet, som är en del av problemet, aldrig ifrågasätts.

”De stora frågor vi nu möter passar dåligt in i den etablerade vänster-högerskalan, som i växande grad förlamar vår demokrati”, skriver en mängd klimatdebattörer, däribland Malena Ernman, Johan Rockström, Anders Wijkman med flera på DN debatt.   

Jag håller inte med om det. Den politik som inte är rädd för att ingripa i marknaden, är beredd att göra stora statliga satsningar och sätta gränser för kapitalet, är vad som kan sätta oss på rätt spår i omställningen, och en sådan politik kommer ofta från vänster.

Däremot måste lösningarna – alltså den nya ekonomiska politik som krävs – genomföras av regeringar av olika färger, för vi har inte tid att vänta. Trycket för dessa lösningar måste bli så stort att regeringar oavsett ideologi ser dem som oundvikliga.

Den här valrörelsen har varit tung. Klimatförändringarna har blivit plågsamt tydliga, samtidigt som klimatförnekare får breda ut sig och frågan har trots att Sverige bokstavligen brunnit haft svårt att få plats bland politikernas talepunkter. Giftet från ett parti som normaliserar rasism har spridits i samhället.

Men kanske är det här inte historien om hur fascismen och klimatförnekandet växte sig ännu starkare och tog sig ännu längre in i beslutsfattande rum. Vi ser hur människor kämpar för att sätta klimatfrågan på agendan och faktiskt får genomslag, vi ser hur vänstern nu på upploppet har fått vind i opinionen, samtidigt som Sverigedemokraterna försvagas.

Kanske är det här istället historien om när det vände. Vi slog i botten, vände blicken uppåt och tog sats.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom ETC till din mejl, fredag och söndag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter