Det finns olika sätt att arbeta med samhällsförändring. Man kan vara politiker, journalist eller aktivist. Alla kan, och ska, finnas i ett demokratiskt samhälle. Ändå verkar högern ha odlat någon sorts reflex som löser ut så fort de får syn på en klimataktivist: att gorma om hotet mot demokratin. 

Lustigt nog utgör de själva det enda demokratihotet i sammanhanget: upprepade försök att smutskasta och misstänkliggöra människor som ägnar sig åt att uttrycka sin åsikt. 

Politikerna måste inte sätta sig bredvid ungdomarna på gatan. Men avståndet därifrån till att kliva rakt över aktivisternas banderoller för att demonstrativt visa hur illa man tycker om dem är långt. Det är auktoritära fasoner som inte får gå obemärkt och vi kan inte låta dessa auktoritära fasoner gå obemärkta förbi.

En av de vanligaste klimatdiskussionerna är den om individen och systemet. Är individförändringar eller systemförändringar lösningen? Därom tvista de lärda (och olärda). Sanningen är förstås betydligt mindre svartvit än vad frågeställningen tillåter.

Det finns inget separat, avlägset system som pågår någon annanstans, inga systemförändringar som magiskt uppstår från ingenting. De startar med individen, som snart blir ett kollektiv – och till slut utgör en tillräckligt stor grupp för att politiker ska tvingas lyssna.

Kanske är det just därför Pourmokhtari är så mån om att klimataktivister ska sluta vara klimataktivister och i stället ta jobb på ett smutsigt företag, typ Preem. (Vi vet ju alla hur bra det gått för ministern själv att "förändra inifrån". Hon är förvisso Sverigedemokraternas favoritminister, men utsläppen har hon inte lyckats minska, utan tvärtom öka.)

Aktivisterna kräver ju något annat. Ju mer människor som sympatiserar med dem, desto större blir trycket på politikerna att driva en annorlunda politik. Om de i stället tar anställning på Preem blir allt mycket lättare för Pourmkhtari. Ingen förändring, ingen jobbig omställning, och framför allt inga obekväma blickar och ord på väg till jobbet. Maktpositionen förblir intakt. 

Högerpolitikers och borgerliga debattörers svartmålning av klimataktivister är inte bara osmaklig, utan bidrar också till mer polarisering och en ökad hotbild – för människor som inte gör något annat än att använda sina demokratiska rättigheter. 

Det strider dessutom mot Århuskonventionen, som konstaterar att undertecknarna – däribland Sverige – ska "tillhandahålla lämpligt erkännande av och stöd till organisationer [...] som främjar miljöskydd [...]" och "se till att personer som utövar sina rättigheter [...] inte straffas, förföljs eller trakasseras [...]".

Det här handlar alltså om något annat än meningsskiljaktigheter mellan höger och vänster – det här är inte något jag och andra bara tycker – det bryter mot mänskliga rättigheter. Det är odemokratiskt.

Samtidigt finns en ironi i att flera av de mest högljudda kritikerna – de som nu medverkar till den här situationen: att vi är arga på ungdomar som vill rädda planeten snarare än politiker som struntar i den tidigare hyllat ungdomens förbehållslösa frustration och outtröttliga engagemang.

Som till exempel klimatminister Pourmokhtari. Hon som kunde varit ungdomarnas och klimatets röst, men i stället blev ansiktet utåt för att sälja sina värderingar för makten. 

Hon har rätt att göra sitt val mellan det hon kallar för att "sitta vid förhandlingsbordet" och "stå med plakat och skrika". Men hon har ingen rätt att smutskasta det senare. 

Klarar man inte av att samexistera med aktivister har man inget i en regering att göra. Då kanske man bara ska jobba på Preem.