Härom dagen pratade jag om den globala upphettningen med en vän som är både allmänbildad och intresserad av klimatfrågan. När vi kom till begrepp som Parisavtalet, strävan efter max 1,5 graders uppvärmning och netto-noll, erkände vännen att hen inte riktigt fattade och frågade: Leder netto-noll automatiskt till max 1,5 graders uppvärmning?
Antagligen är det många som tänker i liknande banor och frågar sig varför det egentligen är så bråttom, varför FN utfärdar ”kod röd” och vad netto-noll betyder?
Samtidigt som vi dagligen läser nyheter om den globala upphettningens konsekvenser är det inte självklart att vi förstår vad det i grunden handlar om.
Så låt mig försöka förklara. I Parisavtalet har världens länder enats om att hålla den globala temperaturökningen långt under två grader och sträva efter att den stannar vid högst 1,5 grader.
För att klara detta talar forskarna om en global koldioxidbudget (det finns flera växthusgaser, men koldioxid är den viktigaste). Våra utsläpp lagras i atmosfären och driver den globala temperaturökningen framåt. När våra utsläpp av koldioxid minskar, minskar därmed inte koncentrationen av koldioxid i atmosfären. Den ökar bara i en lägre hastighet. Det innebär att även om vi helt slutar att släppa ut växthusgaser idag, så kommer temperaturen att fortsätta stiga.
FN:s klimatpanel har därför beräknat den mängd koldioxid som återstår att släppa ut om vi ska efterleva Parisavtalet.
När forskare säger att läget är akut betyder det att den globala koldioxidbudgeten är på god väg att ta slut. När de säger att fönstret för att klara målen fortfarande står på glänt betyder det att den trots allt inte är helt förbrukad. Och när Greta Thunberg säger att klimatkrisen handlar om tid, då är det exakt detta hon menar – att det återstående utsläppsutrymme som vi förfogar över krymper.
Hur mycket tid har vi? Ja, de fossila koldioxidutsläppen måste minska drastiskt under en mycket kort tidsperiod (ett till tre år) och upphöra helt inom ett till tre decennier – om vi ska ha en chans att bromsa klimatförändringarna.
Så låt oss peka ut konfliktlinjen. Hur stora utsläpp en individ orsakar är vanligtvis relaterat till inkomst. Den som tjänar mer reser ofta mer, konsumerar mer och genererar därför större utsläpp.
När klimataktionsgruppen Extinction Rebellion (XR) den 10 november – samtidigt som världens ledare samlas för klimatmötet COP27 – genomförde en internationellt koordinerad aktionsdag mot flyg, ville de tydliggöra detta extremt tydliga klassperspektiv på klimatkrisen genom att blockera terminaler för privata jetflygplan i 13 länder.
Deras aktion tvingar oss att rikta våra blickar mot den fossila eliten. Både de som tjänar pengar på fossila bränslen och de som skamlöst hänger sig åt lyxkonsumtion som genererar utsläpp.
För vi vet att alla utsläppsminskningar som skett i Sverige sedan 1990-talet orsakats av låg- och medelinkomsttagare. De svenskar som utgör de rikaste 10 procenten av befolkningen har knappt bidragit överhuvudtaget, enligt en rapport från Oxfam.
Svenska miljardärer och kändisar har istället ökat sina resor med privatjet explosionsartat, enligt en kartläggning som Dagens ETC har gjort. Varför är det allvarligt? Jo, en fyra timmar lång flygning i ett privat jetplan skapar lika mycket växthusgasutsläpp som en genomsnittlig svensk gör under ett helt år.
XR:s krav på ett förbud mot privata jetflygplan och att beskatta de som flyger ofta är därför smarta. Varför våra politiker inte tar tag i sådana frågor är obegripligt.
Fossila bränslen är den i särklass största källan till de koldioxidutsläpp som vi människor orsakar globalt (cirka 85 procent). På andra och tredje plats i storleksordning kommer utsläpp från avskogning och processutsläpp från cementframställning. Det betyder att vi behöver se en genomgripande strukturomvandling av exempelvis stålindustrin och transportsystemen, vilket kommer att ta tid. Men att förbjuda de superrika att flyga privata jetplan – det kan vi faktiskt göra idag. Så låt oss öka trycket på politiken som går med stormsteg åt fel håll. Vi behöver handling nu!
