”Hämndporr” kallas det i vardagligt tal. Anledningen till det ganska slarviga begreppet för detta brott är att offret inte sällan har haft en relation med förövaren, som efter att relationen tagits slut ”hämnas” genom att sprida offrets privata bilder till omgivningen eller på Internet.

De senaste åren har även flera fall uppmärksammats där förövaren tvingat offret utföra sexuella tjänster genom att hota med att sprida offrets privata bilder till omgivningen. 2013 tog en 13-årig tjej i Kumla sitt liv efter att en 45-årig man hotat henne med just detta.

Hittills har Sverige haft en mycket bristande lagstiftning för att tackla detta brott. De få fall som lett till åtal har pressats in under förtal, där brottet inte alls hör hemma. Att sprida någons nakenbilder till den personens klasskompisar eller arbetskollegor eller porrsajter på internet är inte ”förtal”. Det är att ta sig rättigheter med en annan människas kropp mot dennes vilja. Vanligtvis brukar vi kalla sådant för ett sexuellt övergrepp.

För mig som skrivit om frågan i flera år och intervjuat offer har det känts som en rätt mödosam resa. Att debattera innebär att höra andras argument och bemöta dem, men i denna fråga har ”debatten” alldeles för ofta bestått i att tvingas lyssna på människor som tycker det är offren som ska ändra sitt beteende – inte förövarna.

Det är nedslående att konstatera att vi inte kommit längre. Som samhälle. Som mänsklighet.

Om och om igen får man förklara för folk att det inte är brottsligt att ta bilder på sig själv. Det skadar ingen och så länge det sker med alla involverades samtycke finns det inget omoraliskt i det. Att så många av er tycker vi ska skuldbelägga detta beteende istället för det beteende som faktiskt är brottsligt och som definitivt skadar andra – alltså förövarens – är bedrövligt.

”Det vet man ju hur killar är”, har istället varit en vanlig kommentar. ”Hur dum får man vara som tar nakenbilder och ger till sin pojkvän? Enda sättet att komma åt problemet är ju att lära tjejer att aldrig ta nakenbilder på sig själva om de inte vill att de ska spridas på nätet”, har varit andra kommentarer.

Jag kan bara anta att denna typ av argument beror på den gamla vanliga misogyna idén om att skuldbelägga tjejer för våldtäkt genom att påstå att deras beteende ”provocerat” förövarna.

Ironiskt nog kommer kommentarerna ofta från människor som i nästa andetag ondgör sig över ”feministernas manshat”. Som om idén att det ligger i killars natur att begå grova sexuella övergrepp, och att vi därför måste lära tjejer att sluta med fullt naturliga beteenden, inte är det grövsta manshatet av alla.

Ni som har dessa misogyna idéer kan ju glädja er åt att de tycks ha genomslag i samhället i stort. Enda anledningen till varför det går att utnyttja en 13-åring enbart genom att hota att sprida hennes bilder är ju för att hon vet att omgivningens reaktioner kommer vara att skambelägga henne. Trots att hon inte gjort något fel och inte har något att skämmas för.

Jag vägrar acceptera att samhällets enda sätt att förebygga övergrepp är att lära tjejer betrakta alla killar som monster. Enda sättet att förebygga hämndporr är precis som man förebygger alla andra sexuella övergrepp – genom att fokusera på förövarnas beteende.

Därför är det glädjande att en proposition för att förändra och tydliggöra lagen på detta område nu kommit. Tyvärr tydliggör inte förslaget att hämndporr är att betrakta som just ett sexualbrott. Det är en svaghet i en annars efterlängtad lagändring.

För även om vi lyckas förändra vår kultur, även om vi skulle sluta betrakta tjejers sexualitet som något skamligt, så skulle spridning av någons privata bilder mot dennes vilja fortfarande vara ett övergrepp. Hot om att sprida privata bilder skulle fortfarande vara en kränkning även om det inte ”medför skada” eller ”framkallar allvarlig rädsla”.

Man har fortfarande rätt att bestämma över sin egen kropp, även om ens reaktion på att någon tar sig friheter med den inte är ”rädsla”. Utan, till exempel, ilska.