I många år har jag gått och välvt planer på att fälla en hög dubbelhägg som stod på vår gård. Den var så pass hög att tanken kunde gå till en gotisk katedral med spetsiga tornspiror. Träd på gårdar och i bebyggelse ska fällas innan de blir så stora att de nästan är omöjliga att fälla; det är som med banker - de bör inte bli så stora att samhällskriser utlöses när de faller. Men det blev aldrig av att fälla dubbelhäggen. 

Så togs den av en vårvinterstorm. Den ena spiran knäcktes på mitten och kronan rasade ner över uteverandan. Den andra bröts vid foten, föll mot verandan och bröt sönder delar av den. Mitt älskade valnötsträd som står intill klarade sig med ett nödrop. Smällen när det inträffade var så hög att grannarna märkte av det.