Ledare. Göran Greider.

2021-09-29 03:00
Bild: Joerg Carstensen/AP/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Greta har rätt – det räcker inte bara att rösta

Våra samhällen, hela mänskligheten, står inför två ödesfrågor som måste lösas – klimatkrisen och den sociala ojämlikheten, något annat gives helt enkelt icke.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Beställ senast söndag 24 okt så får du en hel månad för bara 39 kr.

Betala per år

Från

1500 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per år. Avsluta när du vill.

Vi måste rösta, men kom ihåg att det inte räcker – det ropade Greta Thunberg ut på den stora klimatdemonstrationen i Berlin några dagar före det tyska valet. Och det är verkligen vår tids sanning. Jag, liksom de flesta andra på vänsterkanten, går ständigt omkring och hoppas på hoppfulla valresultat i olika viktiga parlamentsval. Och medierna tycker det är mycket ”spännande” – det är det vanligaste ordet från alla programledare – att bevaka kapplöpningen till valurnorna. Jag har mer och mer börjat avsky när det där ordet ”spännande” ropas ut av medierna, som om det gällde någon fotbollsmatch istället för ödesmättade frågor om hela samhällets färdriktning.

Demokrati har under loppet av en generation mer och mer reducerats till opinionsmätningar och intensiva bevakningar under de sista dagarna före en valdag – och det som försvunnit är gräsrötter, fotfolk, föreningar, folkrörelser. Den tröga, oglamourösa värld där10-15 personer möts en kväll i någon lokal där stolar skrapar litet ödsligt. Varje dag hålls det hundratals möten runtom i Sverige, i världen miljoner, i små kämpande sammanhang men berättelserna från denna gräsrotsvärld är nästan helt och hållet undanhållen de stora tittarmassorna.

Jag brukar alltid försvara partierna som en av de sista kollektiva instanserna i våra samhällen. Partier är i grunden kollektiva rörelser och i den meningen motsatsen till den nyliberala och individualistiska agenda som annars överallt gäller.

När Centerpartiet håller stämma är det en liten isolerad partiledning som utövar makt över de gräsrötter som finns i Senterpartiet och det vi bevittnade under stämman var hur tunga överhetspersoner i C-ledningen gjorde allt de kunde för att trycka ner den växande oro som finns i centerleden över vinster i skolan och ett segregerande skolsystem.

Mycket pekar förstås på att något likartat sker när Socialdemokraterna har sin kongress i november. Större delen av detta parti vill så innerligt ta några steg åt vänster i välfärdspolitiken, men partiledningen kommer att sätta agendan så att inget alltför radikalt blir stadfäst under kongressen.

Men det är de långa linjerna och den pulserande oron som betyder någonting. Våra samhällen, hela mänskligheten, står inför två ödesfrågor som måste lösas, något annat gives helt enkelt icke: Klimatkrisen och den sociala ojämlikheten. Klass och klimat. De där två oerhört tunga orden har en helt annan djupklang än det anorektiska ”spännande” som dyker upp inför alla viktiga val i medierapporteringen.

Det parlamentariska spelet efter det tyska valet riskerar förstås att sluta i en rätt så ljummen regeringspolitik, i någon koalition för det mer eller mindre bestående. Men SPD blev valets segrare, efter att det såg mycket mörkt ut i våras och de gröna flyttade fram sina positioner rejält jämfört med förra valet. Att samtidigt det konservativa CDU gjorde sitt sämsta val någonsin och det högerpopulistiska Alternativ för Tyskland faktiskt backade var lika viktigt.

Europas mäktigaste nation, Tyskland, ger nu ett visst hopp om ett mer rödgrönt Europa. Det konservativa och det högerpopulistiska Europa har nu definitivt fått en tröttare uppsyn. Utfallet i det tyska valet garanterar inte någon vändning, men jag tror att det markerar början till en vändning.

Trots det är det inte partiledningarna för de röda eller gröna vars entusiasm betyder något i långa loppet. Det som betyder något är i vilken grad det kan väcka liv i de röda och gröna gräsrötterna i Tyskland och runtom i Europa. Denna vecka kommer X antal små möten att äga rum i Sverige och i Europa där människor dyker upp som är litet mer hoppfulla, en aning mer vitaliserade och som kanske kan locka med sig någon granne, bekant eller vän att också delta i föreningsverksamheten.

Det är det som betyder något. Jag har alltid varit övertygad om att människor i allmänhet är långt mer avancerade än de samhällen de stängts in i. Det finns över hela den politiska skalan en vilja till uppbrott från det gamla, från en fossil civilisation och en galopperande ojämlikhet. Den viljan har svårt att kanaliseras i de partier som i så oerhört hög grad styrs av ängsliga partiledningar. Det syns på alla plan.

Borgerliga väljare i Sverige vill ha kännbara åtgärder mot en marknadifierad välfärd och inte minst skolan, men deras partiledningar hör det inte ens, marinerade som de är i näringslivspropaganda.

Socialdemokratiska väljare vill beskatta de rika och stoppa den välfärds- och skolindustri som göds av våra egna skattepengar.

Vi vill ha förändring, vi är förändring, ropade Greta Thunberg ut över folkmassorna i Berlin. Och det är verkligen sanningen om vår tid: Allt måste börja där, i möten, små och gigantiska, där den där naturliga viljan till uppbrott manifesteras och kanaliseras. Det är detta perspektiv som är spännande.