Det händer att min sambo anklagar mig för att ha vissa aggressionsproblem och tyvärr händer det att han har rätt. Jag är förvisso lugnare nu än när jag var yngre, men vissa situationer och händelser triggar något i mig, något mörkt.
En sådan konstant i mitt liv är tågresor. Mer specifikt: tågresor med SJ.
Jag är knappast ensam om att ha en komplicerad relation till den svenska järnvägen och de tåg som tråcklar sig fram på den. Man vill gärna åka tåg, och när allt fungerar är det ljuvligt. Kan man ens tänka sig något mysigare än att susa genom landet en höstmorgon, eller en vårkväll, på väg till något kul eller någon saknad?
Problemet är att det alltid blir problem.
Vissa av dem hade vi dock kunnat undvika. Jag tänker till exempel på det som sker innan själva resan äger rum: biljettköpet. Ja, SJ och övriga tågbolag måste förstås tjäna pengar.
Men som jag skrev häromveckan: hur mycket pengar SJ måste tjäna är inte skrivet i sten, bara i statens direktiv.
Du som läste min förra text om tågbiljetter som är dyra att boka av serverades en liten dos, en munsbit, av min tågrelaterade vrede. Nu blir det ännu en servering eftersom jag har upptäckt ytterligare nivåer av girighet i SJ:s metoder och modeller.
Som om det inte vore nog att återbetalningsbara biljetter ofta kostar nära dubbelt så mycket som grundbiljetten har SJ nämligen börjat ta betalt för avbokningen en gång till. (Ja, du läste rätt.)
För pengarna ska in. Igen.
En återbetalningsbar biljett kan – ska! – kännas som en helgardering. Själva namnet säger ju att det är en biljett som skyddar dig från oförutsägbara händelser, och det avsevärt högre priset för denna flexibilitet förstärker budskapet: inga ändrade planer kan skada dig nu! Men nej, så är det inte. För pengarna ska in. Igen.
Längst ner i bokningsfältet upptäcker jag en liten textrad – när denna smög sig in här vet jag inte – som låter meddela att det vid om- och avbokning tillkommer en avgift.
Vid första anblick tänker jag att de med avgift menar skillnaden i kostnad mellan ej återbetalningsbar och återbetalningsbar: den jag redan svurit över men till slut accepterat. Att de bara vill vara övertydliga med vad jag betalar för.
Det är naivt av mig, för det visar sig att SJ inte nöjer sig med att krydda priset rejält för de resenärer vars liv kan innehålla spår av ändrade planer, det vill säga ungefär alla resenärer, utan att de också tar betalt om en avbokning faktiskt äger rum.
Först betalar man alltså för att få boka av. Sedan betalar man för att göra avbokningen. Man får således en del av pengarna tillbaka, men inte alla, eftersom de naggas av en helt absurd avbokningsavgift: fyra procent av biljettpriset vid resor i SJ-regi, sju procent i övriga fall.
Något i detta upplägg säger mig att SJ är vinnare och resenärerna förlorare.
I min ungdom tog jag ut ilskan på fotbollsplanen, nu gör jag det i anmälningsformulär hos Konsumentverket. Så kan man också åldras, tydligen. Det är en utveckling jag kan leva med.
För det måste väl ändå klassas som vilseledande marknadsföring att kalla en biljett ”återbetalningsbar” men ändå ta ut en avbokningsavgift? Att ta betalt två gånger för samma sak?
Någon måste sätta stopp för vansinnet. Vi får se om Konsumentverket gör det, annars får jag väl helt enkelt fortsätta uttrycka min vrede i spalterna. Kanske är det bra om jag kanaliserar mina aggressioner där i stället för att rasa muntligt. Det vore i alla fall trevligare för min (mycket tålmodiga) sambo.
Fotnot: I en tidigare version av artikeln stod det att SJ inte återbetalar mellanskillnaden vid ombokning till en billigare avgång, vilket inte stämmer. Artikeln har uppdaterats.
