Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

På 90-talet var politiken helt besatt av dynamiska effekter, att reformer skulle ge ännu bättre effekter än vad som gick att räkna ut. Vi som varvade tillfälliga anställningar i offentlig sektor med a-kassa under 90-talskrisen såg inte skymten av några dynamiska effekter. Vi såg nedskärningar. Dagens högerpolitiker använder samma frustrerande argumentation när de vägrar acceptera konflikten mellan välfärd och skattesänkningar. De påstår helt frankt att deras samlade hundra miljarder i skattesänkningar inte skulle påverka välfärden. Är det möjligt?

Jo. Det går visst att sänka skatterna utan att skära ner i välfärden – ett tag. Det går att bränna av de pengar vi har och därmed också kratta manegen för ett systemskifte. Men det är en kissa-på-sig-metod. Lite skönt när det sker, men för vanligt folk blir det ganska snart kallt som attan i ett kyligare samhälle.

Att bränna av de gemensamma pengarna är en klassisk högermetod. Allt är till salu. Kommunala hyreslägenheter, kulturhus, biogasanläggningar, sjukhus, statliga företag och så vidare. Så klart ger utförsäljningar pengar som det går att driva välfärd för, och samtidigt sänka skatten, men inte i längden. När ett bolag är sålt eller ett hyreshus ombildat så är det borta. Det kloka i att äga vissa saker tillsammans har gått förlorad, men också årliga gemensamma intäkter.

Även statens kassa ger möjligheter att bränna pengar. Under Reinfeldtregeringens år gröptes stora hål i statskassan. Vid regeringsskiftet 2014 hade vi ett underskott på 61 miljarder kronor. Nu har vi jobbat oss upp till ett överskott på 46 miljarder i år. Det är ingen hemlighet att jag tycker att större del av reformutrymmet skulle används till välfärden, men samtidigt vill jag vara ärlig och peka på att både barnbidraget och pensionerna höjts och investeringarna i skolan, sjukvården, polisen och omsorgen ökat.

Överskottet vi nu har ger högern finfina möjligheter att inte direkt skära ner i välfärden men ändå öka skatteklyftorna och den ekonomiska ojämlikheten. Men det är samma sak här som vid utförsäljningar och ombildningar. Det går ett tag. Sen är pengarna slut.

Låt oss leka med tanken att olyckan är framme, att vi får en höger regering som gör just vad de lovar – säljer och slösar för att ge sina kärnväljare sänkt skatt. Vad händer då när pengarna är slut? Jo, allsköns tyckare och förstå-sig-påare kommer att hävda att vi inte har råd med välfärd, att vi måste spara för att täcka hålen av en medveten borgerlig politik. Nedskärningarna kommer att slå ner i ett samhälle med redan djupa ekonomiska klyftor och en sviktande tilltro till det gemensamma.

Den helt naturliga reaktionen för var och en är då att se om sitt hus. Även om de allra flesta vill ha en gemensam välfärd kommer privata lösningar växa när det gemensamma inte längre håller måttet. Och ju fler som löser sin välfärd privat desto lägre blir benägenheten att finansiera ett gemensamt system. Spiralen mot ett totalt systemskifte blir självgenererande.

Kanske går det att säga som Stefan Löfven att valet är en folkomröstning om välfärden, men än mer sant är att valet handlar om vilken väg välfärden ska ta i framtiden. Vill vi fortsätta utveckla en generell, allomfattande och skattefinansierad välfärd eller vill vi bryta sönder samhällskontraktet och låta det gemensamma bara ägna sig åt fattighjälp.

Det är ett klassiskt val mellan vänster och höger. Varken mer eller mindre komplicerat än så.