Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) har agerat kraftfullt mot att Turkiet utnyttjar Interpol till att gripa regimkritiska journalister.

Inte.

Tidigare i veckan kallade Wallström upp Turkiets ambassadör till UD för att framföra kritik mot behandlingen av Yalcin. Men det är allt och överhuvudtaget är den svenska regeringens kritik och hållning mot det som nu sker i Turkiet svag.

Det borde den inte vara.

Recep Tayyip Erdogans framfart är en framgångssaga för dem som gillar sagor om demokratiers fall. Inte bara har Erdogan lyckats ta makten, han har också skaffat sig stöd för att krossa all opposition och tillintetgöra föreningar och organisationer som eventuellt har åsikter som inte går ihop med hans egna. Han är ledaren som givit sig själv så mycket politisk makt att det enda som finns kvar i princip är att avskaffa rösträtten helt.

Erdogan har använt sina tidigare motgångar smart. I valet sommaren 2015 lyckades han inte få egen majoritet och då landet befann sig i politiskt kaos använde han det, mycket strategiskt och effektivt, till bred skrämselpropaganda och terror mot den kurdiska rörelsen PKK och generellt också mot alla kurder i landet.

Strategin var och är enkel: varenda turk ska vända sig emot varenda kurd. Alla turkar ska känna sig hotade av kurderna och framför allt av de kurder som organiserar sig. Innan det nyval som följde efter det tidigare valfiaskot lyckades Erdogan radera det motstånd som fanns, som till exempel det prokurdiska partiet HDP. Han lyckades piska upp en nationalistisk och, i brist på andra sätt att förklara det bättre, totalt hjärntvättad stämning. Sedan kunde han, vid nyval, få egen majoritet.

För bara ett par år sedan var det möjligt att dagligen läsa om händelserna i Turkiet från andra medier än de som kontinuerligt hyllar presidenten. Nu är det i princip tyst. Och det är inte konstigt.

Efter förra årets misslyckade kuppförsök mot regimen – som vissa hävdar att Erdogan själv låg bakom, vilket ju inte skulle vara särskilt otroligt alls – kunde presidentens makt stärkas ytterligare. Fethullah Gülens rörelse pekades utan bevis ut som ansvarig, och likaså kurderna och PKK, också de utan bevis. Att peka ut dem som ansvariga gjorde det möjligt för Erdogan att kunna gå vidare med sina planer. Att stänga vitala delar av det som en gång ändå liknade Turkiets demokratiska samhällselement. Den fria pressen, människorättsrörelser, regimkritiker och kurderna är klara måltavlor i dag. Erdogan bedriver krig mot delar av sin egen befolkning.

Läget i Turkiet kan i dag inte beskrivas som annat än katastrofalt, sett ur ett mänskliga rättigheterperspektiv. Att det är just människorättsförsvarare och journalister som fängslas är inte en slump. Likaså är det heller ingen slump att många av de som frihetsberövas är just kurder. Det är en del i en uttänkt strategi. Turkiet har, trots ihärdiga försök att förstöra den, fortfarande en opposition och den ska nu slutligen tystas. För den sakens skull är nästan vilka medel som helst är tillåtna.

Det har rapporterats om övervåld och misshandel i samband med gripanden och många av de som frihetsberövas görs det dessutom godtyckligt och utan formella anklagelser. Hundratals föreningar och organisationer som inte är direkt anknutna till staten har stämplats som medhjälpare till terrorism – ett begrepp som den allt mer paranoida presidenten ofta slänger runt sig – och fått sina tillgångar beslagtagna och tvingats stänga ner. Efter kuppförsöket tog Erdogan också tillfället i akt att sparka 155 000 statligt anställda samt gripa eller helt godtyckligt fängsla 50 000 militärer, poliser, journalister, regeringstjänstemän, fackliga företrädare och företrädare för rättsväsendet.

Den utdragna terrorn mot den egna befolkningen, kurderna, i de sydöstra och östra delarna av landet fortsätter med oförminskad styrka. Och det går bra att fortsätta, för EU och Sverige är beroende av Erdogans välvilja.

Avtalet om att sätta stopp för flyktingströmmarna får inte brytas. Därför ser man mellan fingrarna med det som händer, och under tiden tystnar också de röster som fortsatt att rapportera om brotten mot de mänskliga rättigheterna i landet, en efter en.

Recep Tayyip Erdogan är en man med för mycket makt. Han uppvisar klara fascistiska tendenser och det gör honom till en fara för både människor och mänskliga rättigheter.

Sverige kan och får inte fortsätta sitt lågmälda tonläge mot den här mannen. Stefan Löfven och Margot Wallström: agera. Den slappa linje som förs i detta duger helt enkelt inte längre.