Man kan inte säga att jag inte var förberedd. Jag hade sett opinionsundersökningarna. Jag hade följt nyheterna. Jag visste att Sverigedemokraterna skulle växa till det dubbla. Men ett slag i magen gör inte mindre ont för att du förväntar dig att det kommer. Och det gjorde ont. Ont av frustration och sorg men mest ilska. Ilska mot alla de som ansvarar för att Sverige ser ut som det gör idag. Mot alla som skyddat och försvarat rasister både i och utanför riksdagen. Mot alla som normaliserat hat.

Året var 2010. Sverigedemokraterna hade just kommit in i riksdagen med 5,7 procent av väljarnas röster. Vi fruktade en repris av Ny Demokrati, och vi fick det. Vi fruktade en normaliseringsretorik från resten av Sverige och vi fick det. Vi fruktade ökat våld mot rasifierade, ökade attacker mot moskéer och synagogor och vi fick det.

Men i början såg det ändå rätt ljust ut, trots mörkret. Under själva valkvällen vägrade Vänsterpartiets dåvarande partiledare Lars Ohly gå in i sminkrummet inför en TV-intervju när Jimmie Åkesson satt där. Som en markering. Den värmde. Jag kände hopp. Hopp om att vi kanske behövde dessa fyra år av rasism för att stärka antirasismen. Att fienden skulle bli tydligare. Jag önskade att alla i riksdagen som motsatte sig rasism skulle fortsätta, dag ut och dag in att markera sin avsky mot de nya kollegorna.

Dagen efter valet anordnades en demonstration på Sergels torg i Stockholm. Tusentals människor slöt upp för att visa sitt missnöje. Och demonstrationerna fortsatte. Engagemanget ville liksom inte ta slut.

Men sedan kom vardagen. Och med den den långsamma men tydliga normaliseringen. Då politiker som strax efter valet var radikala i sin retorik nu rycker på axlarna samtidigt som de står bredvid SD:are i matkön i Riksdagens matsal. När poliser ingriper mot människor som visar sitt missnöje genom att vända ryggen till eller hotar gripa folk för att de skramlar med nycklarna. När det gång på gång avslöjats att Sverigedemokratiska politiker hetsat och hotat och reaktionen blir en axelryckning. Som ett slags ”Ja, vad ska vi göra? De sitter ju i riksdagen nu.” Som om SD:are, likt kungen, har någon slags åtalsimmunitet. Och som när SD effektivt lyckats trycka fram gränserna för vad som räknas som rasism och inte. Att deras närvaro sett till att Svenskarnas Parti var med i Almedalen. Att deras närvaro, dagen innan valet i år, bidrog till att Svenska Motståndsrörelsen kunde hålla ett torgmöte utan demonstrationstillstånd i Sundsvall. Enligt Sundsvalls Tidning sprang en ung kille fram emot dem och ”började diskutera”. Polisen ansåg att han störde ordningen och brottade ner killen på gatan för att sedan föra bort honom mot polishuset. Alltså. Att vara militant nynazist kan absolut vara okej medan den som försöker diskutera med dem får smaka asfalt.

Men allting är ju som sagt självklart inte Sverigedemokraternas förtjänst. Både övriga partier och medier har bidragit till att vi nu har ett rasistiskt parti i riksdagen med 13 procent av rösterna.

Det är det som skiljer SD från Ny demokrati. De senare kom och gick. Men Sverigedemokraterna har ökat och är nu en lika självklar del av Sverige som sommarlov. Allra tydligast är det väl när nu delar av de borgerliga partierna offentligt går ut med att de kan tänka sig att styra kommuner tillsammans med SD. Det är egentligen inte förvånande då många borgare och SD-representanter röstat mer eller mindre lika de senaste fyra åren. Ett samarbete har funnits hela tiden.

Så vad händer nu under de nästkommande fyra åren? Med en ny regering som säger sig vägra ett samarbete med rasister. Blir det en förändring? Kommer någon markera på samma sätt som många gjorde samtidigt som de kom in 2010?

Eller är Sverigedemokraterna en pest i vår riksdag och vardag som vi bara får leva med? För deras politik har inte förändrats. Det är vår inställning till deras politik som har förändrats. Och frågan är om den är möjlig att ändra tillbaka.

För en rasist är en rasist är en rasist. Både i och utanför riksdagen.