Annie Croona: Dumheter att vi inte kan lagstifta om arbetstiden

Häromdagen träffade jag släktingar som jobbar inom vården och i vanlig ordning blev jag upprörd av deras vittnesmål. Lönen är för låg, arbetsbelastningen är för hög, och den redan bristande återhämtningen är konstant hotad av akuta inhopp – alltihop är en ond spiral. 

Arbetstid är två helt olika saker för dem och för mig. Mina tider är flytande och jag behöver inte alltid arbeta på plats. Men för mina släktingar är tiderna orubbliga, och arbetet kan inte utföras hemifrån. De är bundna till klockslag och lokaler, samtidigt som deras jobb är fysiskt slitsamt.

Det är framförallt för deras skull vi måste korta arbetstiden. Och det är inte bara en fråga om att människor ska få bättre liv, där tillvaron präglas lite mindre av jobb och lite mer av fritid, utan också om att samhället ska fungera. Vem ska orka arbeta i vården hela livet? Vem ska välja ett yrke som nästan garanterat leder till sjukskrivning?

Jag är glad att frågan diskuteras på allvar för första gången på länge – men jag undrar varför det finns en felaktig uppfattning om att lagstiftning är en omöjlig väg att gå. Flera av förespråkarna för arbetstidsförkortning hävdar nämligen att det absolut inte går att lagstifta om det, utan förespråkar reglering genom kollektivavtal. LO:s ordförande Johan Lindholm är en av dessa. 

Men vi har ju lagstiftat om arbetstiden tidigare – därav har vi nu 40 timmars arbetsvecka. Det är bara så vi kan få en förändring för alla, utan skillnader mellan fackförbund. Efter mer än 50 år med 40-timmarsvecka är det inte ett radikalt förslag att via lagstiftning sänka arbetstiden – det är snarare helt logiskt.