Jag läser en bok om vårdträd och sugs in. Lär mig om en annan tid.
Det gamla bondesamhällets skyddsmekanismer i tider av nöd var svaga. Moderna hjälpmedel som vår tids mediciner och socialförsäkringar saknades. Av hävd och tradition sökte man istället hjälp från yttre makter. En sådan var vårdträdet – ett träd som inte var som vilket som helst, utan ett med särskild laddning. Det symboliserade psykiskt och fysiskt välmående för de som bodde på gården – hoppet att slippa drabbas av svält, sjukdom och förtida död.
I boken ”Vårdträdets visdom: Svenska vårdträd i folktro och tradition” (Carlssons förlag) gör författaren Eva Carlsson Werle ett försök att sätta ord på betydelsen av det mystiska band som skapades mellan gårdens vårdträd och släkten som bodde där. ”Så länge bonden och hans husfolk vårdade vårdträdet, vårdade trädet gårdens, med sina inneboende, lycka.”
Oftast hade varje bondgård ett – inte två eller tre – vårdträd. Många gånger stod trädet placerat i ensamt majestät på gårdsplanen. Genomgående i de berättelser som alltjämt finns kvar, berättar Eva Carlsson Werle, är hur det inte gick an att fara illa fram med trädet, skada eller rentav hugga ner det.
Det finns berättelser om vårdträd som fått agera ställföreträdande tandläkare. Ta emot smärtan från tandvärk och härbärgera den.
Jag inser krasst att det väl inte fungerade. Men att mentalt flytta värk från sig själv till ett träd kan ändå spela roll. Det vet alla vi som fött barn. Hur vi tacklar värken har betydelse.
Och visst är jag innerligt tacksam för tandläkare, förlossningsvård och andra skyddsmekanismer som trots all privatisering och sönderslagning ännu finns kvar; men att förlita sig på vetenskapen står på inget sätt i motsättning till att tillåta sig något så enkelt som att luta sig mot ett träd. Titta på trädets konstfulla gestalt. Snön som lägger sig även på späda grenar i vintertid och solen som strålar genom den. En källa till själens läkande.
Jag märker av det när jag är ute med hunden. Vi stannar upp, andas. Hunden nosar i marken, jag flyttar mitt ansikte upp mot träden.
Visst ska vi bruka skog. Bruksskog förlorar visserligen i biologisk mångfald, men vi accepterar det för att människan behöver använda trä, till hus, båtar, redskap…
Men samtidigt. Vi måste värna mer än små plättar av gammal skog med höga naturvärden – där träd blir så gamla att även slagugglan finner ett bo.
Att gång på gång ta emot pressmeddelande som berättar om vår samtid är en sorg. De kan låta såhär:
”SCA avverkade skyddsvärd kalkbarrskog med den starkt hotade mätarfjärilen trolldruvemätare vid Mörtsjöbodarna i Ragunda kommun i Jämtland.”
”Svenska kyrkan planerar att gallra och avverka en av de sista urskogsartade tallnaturskogarna i Bohuslän. Skogsvägar har redan dragits in i området.”
2010 skulle förlusten av biologisk mångfald ha hejdats i enlighet med FN-konventionen om biologisk mångfald (CBD) som Sverige har undertecknat och bundit sig till. Men det åtagandet åsidosattes för att stärka äganderätten, markägarens frihet att avverka.
Bland de planetära gränserna är biologisk mångfald med råge den som är främst överskriden.
Jag lyfter blicken mot träden i den gamla skog jag har i min närhet och känner tacksamhet. För jag vet att skogen är vårt största landbaserade ekosystem. Naturliga skogar som lämnas ifred lagrar stora mängder kol, renar luften vi andas, är en del i vattnets kretslopp, är livsmiljö för en myriad av arter, och är grunden för en lång rad andra ekologiska funktioner – som vi alla är beroende av.
Om alla människor hade en relation till ett vårdträd – skulle det betyda något? Skulle det rusta oss att respektera de planetära gränserna?
