En småländsk kohage i kvällssol, timotejstrån i motljus, idisslande kor av rasen rödkulla med kalvar i släp. Vid stängslet en lintott i kortbyxor och leriga gummistövlar som andäktigt får klappa en mule. Om svensk nationalkonservatism idag skulle välja en enda bild att kommunicera och låta sig symboliseras av skulle det långt troligare vara den småländska kohagen än kungen, marscherande soldater eller något gammalt örlogsskepp. 

Bilden innehåller de element som främst betecknat svensk nationalism från 1900-talet och framåt: Natur, barn och djur. Svensken som synnerligen barn- och djurvänlig, i kontrast mot de onaturliga judarna och de rent grymma samerna (vilka var de självklara jämförelsepunkterna fram till ungefär mitten av 1900-talet) är en bärande pelare i 1900-talets nationalistiska skrifter som Georg Brandells ”Svensk Folkkaraktär” (1944). Den skymtar också i Gustav Sundbärgs bästsäljare ”Det svenska folklynnet” (1911).