I veckan kom LO:s årliga rapport om elitens inkomster. Fram till 1980 minskade lönegapet mellan eliten och arbetare i Sverige, men sedan vände det. Ronald Reagan och Margaret Thatcher dansade and the rest is history. Ännu lever vi med sviterna av att deras hårdföra nyliberala doktrinen spreds likt ett virus över världen.

Trots pandemi har uppenbart de i toppen klarat sig utmärkt, eliten rycker ifrån ytterligare. Vd-topparna tjänar nu motsvarande 65 industriarbetarlöner varje månad. Det är svindlande två miljoner kronor i månaden. Det är svindlande, men också smaklöst. Lön är vad någon är beredd att betala för den arbetskraft du säljer, en värdering av din arbetsinsats helt enkelt. Kan någon ens göra ett 65 gånger bättre eller viktigare jobb än någon annan? Hur är det möjligt att varje månad värdera någons arbetsinsats till två miljoner kronor? 

Klass, är svaret. Lönesättningen i toppen bygger på den gamla tron att vissa människor är värda mer än andra.   

Bara någon dag innan LO:s rapport kom så överlämnade Kommissionen för jämställda livsinkomster ett betänkande till regeringen. Kommissionen slår fast att kvinnors livsinkomster är ungefär tre fjärdedelar av mäns. Under ett liv kostar det sex miljoner kronor i snitt att vara kvinna och inte man. Där konstateras också att ”alla” de senaste 25 åren har sagt sin vilja att minska glappet mellan kvinnors och mäns löner, men att i princip ingenting har hänt. Enligt kommissionens bedömning kommer det dröja 100 år att nå jämställda inkomster om vi tuffar på i den här takten.

Klass och kön är i allra högsta grad parametrar vid lönesättning. Jag önskar att jag kunde tipsa om en käck quick-fix, men tyvärr. Ett patriarkalt klassamhälle är inget som vänds på ända över en natt. Det är en djupt förankrad maktordning med en månghundraårig historia.

 Det betyder inte att vi ska lägga oss ner och acceptera vd-topparnas svindlande löner eller slå oss till ro med att det om 100 år inte kommer finnas några könsbaserade löneskillnader. Tvärtom. Just för att det inte finns en enkel lösning får vi vrida på alla de rattar vi har för att ställa in rätt riktning och sedan öka farten.

För det första lönen. Det krävs en rejäl upprensning i den flora av tillfälliga, otrygga, dåligt betalda jobb som svensk arbetsmarknad är helt nedlusad av. Den ställer de med svagast förankring på arbetsmarknaden mot varandra, raka motsatsen till förutsättningar för att bryta ekonomiskt ojämlikhet. Genom den könssegregerade arbetsmarknaden är det möjligt att ge kvinnor lägre lön utan att bryta mot lagen. Ju större andel kvinnor i yrket, desto lägre lön i jämförelse med manligt dominerade yrken med samma utbildning. Det måste vara slut på det. Ansvaret vilar tungt på parterna, men politiken kan inte blunda för sitt ansvar.

För det andra välfärdens transfereringar. Den som haft en låg lön under hela sitt yrkesliv, som varit ensamstående med barn eller som blivit arbetslös eller utsliten i förtid på jobbet, den drabbas dubbelt. Sjukförsäkring, underhållsstöd och arbetslöshetsersättning måste hålla måttet. De ska kunna bära genom en tuff period och vara brygga över till något annat, inte låsa in kvinnor, män och deras barn i fattigdom. Pensionerna måste upp.

För det tredje välfärdens verksamheter. Den största omfördelningen i Sverige sker genom välfärden, genom att all utbildning är avgiftsfri, förskolan har en låg enhetlig kostnad, genom sjukvård, äldreomsorg, kulturskola, kollektivtrafik, föreningsstöd till idrotten och allt annat du kan komma på som finansieras via skatt. Jag ser inget värde i sig med att höja skatten, för mig är skatt ett sätt att säkerställa välfärd och den i särklass bästa omfördelande kraften. Med det sagt så finns det utan tvekan ett behov av större gemensamma resurser.

En välfärd som vilar på principen om av var och en efter förmåga och åt var och en efter behov har tjänat Sverige väl och lyft oss ur fattigdom. Den kan också vända trenden med ökande ojämlikheten.