Det är en effektiv parallelläsning som berättar enormt mycket om det svenska klassamhället idag. Göran Therborn ger mig siffrorna och Alexandra Pascalidou slitet, blodet och tårarna.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Therborn berättar om hur Sverige förändrats sedan 1980, då klassklyftorna var som minst. Hur Sverige gick från detta till att få Västeuropas största förmögenhetskoncentration i en liten minoritets händer. Hur skillnaderna i livslängd mellan klasserna har ökat. Hur miljardärerna blivit allt fler och rikare, samtidigt som i andra änden av skalan fattigpensionärerna och de relativt fattiga blivit fler.

Ojämlikheten fortsatte öka även under den senaste rödgröna regeringen, även om takten på ökningen inte tilltog som tidigare. Han visar också hur höginkomsttagares önskemål oftare än låginkomsttagares drivs igenom som politik. Borgerliga regeringar har varit ”bättre” än socialdemokratiska regeringar på att genomföra höginkomsttagares önskelistor, men både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har varit mindre benägna att omvandla låginkomsttagares önskningar till politik.

Therborn skriver: ”Den nyliberala överheten har blivit vad överheten var före det demokratiska genombrottet: socialt avgränsad, priviligierad, arrogant, mer engagerad i sin egen makt än i folkets liv. Det här visar sig också i hur den förda politiken, den socialdemokratiska nästan lika mycket som den borgerliga, förhåller sig till vanligt folks uppfattningar.”

Pascalidou i sin tur berättar om de dubbla jobben, de tomma kylskåpen, diskrimineringen, segregeringen och våldet, våldet, våldet. Om klassresor nedåt i spåren av flykt och förstås, om rasismen som går hand i hand med ökande klyftor och nedmontering av välfärd. När samhället inte längre fungerar måste någon bli syndabock. Här finns mamman till Lavin Eskandar som höggs ihjäl vid det rasistiska dådet på Kronanskolan i Trollhättan. Här finns frun till Lasermannens sista offer. Och deras berättelser om det svenska samhället behöver höras i valrörelsen.

Jämlikhet spåddes förra året bli en valfråga. I Almedalen pratade i stort sett alla partier om ett Sverige som ”drogs isär”. Jämlikhet sattes under året effektivt på kartan av Tankesmedjan Katalys stora insats i och med rapportserien Klass i Sverige. Men sedan hände ingenting. Det blev tyst om frågan. För alla ville prata invandring och hårdare tag istället.

De flesta politikerna tar inte ordet klass i sin mun och få pratar om omfördelning. Den vänstersväng S verkligen skulle behöva göra för att överleva som parti, kommer antagligen inte komma förrän efter valet. När partiet ska samla ihop skärvorna efter vad som ser ut att bli ett katastrofalt dåligt val, då finns kanske möjligheterna till ett svenskt Momentum.

Varje kapitel i Pascalidous bok börjar med en kort faktasammanfattning om den aktuella förorten. Rosengård, medelinkomst: 13 326 kronor per månad (51 procent lägre än genomsnittslönen i Sverige.) Tensta, medelinkomst 16 159 kronor per månad (40 procent lägre än genomsnittslönen i Sverige).

I de allra flesta är S största parti, i vissa orter med så mycket som över 70 procent av rösterna. S som under året har pratat om militärer i förorten istället för välfärd, omfördelning och värdiga och trygga liv.

Budskapet går inte att värja sig mot: Det här är era väljare och ni har skitit i dem.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.