Planen var att ”slutligen integrera” regionen genom att uppmuntra vidare normalisering mellan arabstaterna och Israel, och därigenom isolera och tämja Iran. Som forskaren och författaren Edward Said en gång sa: 

”Det är ganska vanligt att höra höga tjänstepersoner i Washington och på andra ställen prata om att rita om kartan i Mellanöstern, som om uråldriga samhällen och otaliga folk kan skakas om som jordnötter i en burk.”

Det har inte fungerat. Efter attackerna den 7 oktober hamnade Mellanöstern åter på Bidens skrivbord. Regionen består inte av jordnötter i en burk, och arabländernas beteende brukar styras av inhemska beräkningar och regionala ambitioner, snarare än västvärldens utrikespolitiska prioriteringar. Resultatet är att ingen vet vad som kommer att hända. 

På bara några veckor har Mellanöstern och den vidare arabvärlden dragits in i kriget på ett sätt som inte mötts av tillbörliga åtgärder från USA och andra israeliska allierade för att tvinga fram ett slut på fientligheter och en avkylning av den regionala temperaturen.

Denna handlingsförlamning underbyggs av en av grundbultarna i USA:s Mellanösternpolitik: att Israel är USA:s främsta säkerhetspolitiska samarbetspartner i regionen och att det därmed är uteslutet att ompröva beväpningen av och stödet till dem. 

”Israel är en ljuspunkt i ett tufft område”, skrev Republikanernas presidentkandidat Nikki Haley härom veckan. ”Det har aldrig varit så att Israel behöver Amerika. Det har alltid varit så att Amerika behöver Israel.”

Kostnaden för denna logik är hög och den stiger. Man pratar om en ”fruktan för ett bredare krig i Mellanöstern”, men sanningen är att det kriget redan är här. Det har nu spillt över till Libanon, Jemen, Iran, Röda havet och Arabiska havet. I flera veckor har Israel och Hizbollah gått till angrepp och motangrepp mot varandra längs Libanons södra gräns. I november tvingades Damaskus flygplats stänga tillfälligt efter att ha varit måltavla för israeliska attacker. Härom veckan dödades en Hamasledare och sex andra i en drönarattack i centrala Beirut, och skådeplatsen för kriget sprider sig därmed från Hizbollahs fästen i landets södra delar. Från Jemen har huthimilisen attackerat och beslagtagit fartyg som gruppen menar har kopplingar till Israel, i protest mot bombardemanget av Gaza.

Allt detta sker i en bredare kontext av kriser och motsättningar inom enskilda länder. Varje upptrappning resulterar i en rad konsekvenser som sprider sig som ringar på vattnet. Huthirebellernas attacker i Röda havet har styrt om den kommersiella trafiken till Nordamerika och Europa bort från farleden, vilket påverkar Egyptens välbehövliga intäkter från Suezkanalen och potentiellt landets stabilitet mitt i en ihållande ekonomisk kris.

Om inte Röda havet kan göras säkert igen kommer vi på global nivå se stigande handelskostnader och försäkringspremier och stockningar i leveranskedjorna på den globala råvarumarknaden, vilken redan är orolig till följd av kriget i Ukraina. Detta resulterar redan i ökad militär aktivitet i området. Nyligen sänkte helikoptrar från den amerikanska flottan några av huthiernas båtar som skjutit mot dem. Alla mer samordnade insatser från USA och dess allierade, som redan skickat ett starkt budskap till huthierna att de ska upphöra med sin verksamhet genom att göra deras baser i Jemen till måltavla, riskerar att destabilisera en ömtålig vapenvila i landet och ökar sannolikheten för en öppen konflikt med Iran, som aviserat att man placerat ut krigsfartyg i Röda havet.

Däri ligger både en falsk trygghet och ett dolt hot. 

Risken är liten att något av dessa länder öppet skulle förklara krig mot Israel – det skulle vara självmord. Men däri ligger både en falsk trygghet och ett dolt hot. Illasinnade icke-statliga aktörer, ombud och politisk instabilitet kan riva upp freden nästan lika effektivt. Islamiska staten tog härom veckan på sig ansvaret för den dödligaste attacken i Iran sedan revolutionen 1979. Tidpunkten för attacken tyder på att det är en stukad grupp som utnyttjar den politiska instabiliteten för att göra sig själv relevant. IS är ”ungefär som Jokern”, sa Aaron Y Zelin, senior medlem i tankesmedjan Washington Institute for Near East Policy, till den amerikanska public service-kanalen NPR. ”De vill se världen brinna. De bryr sig inte om hur det händer så länge de har något att vinna på det.”

De kanske får som de vill. Grupper som IS göds av instabilitet och i länder med svag självständighet. På andra sidan Röda havet är östafrikanska Sudan, som har en stor och viktig hamnstad, mitt uppe i ett smutsigt krig där två regimer kämpar för att kontrollera landet, medan stora delar av det saknar styre, vilket försvagar landets gränser. Libanons utrikesminister är öppen med landets oförmåga att hålla tillbaka Hizbollah och sa till BBC att hans regering bara kan ”inskärpa att de inte bör svara själva. Vi säger inte till dem, vi för dialog med dem om detta.” I Jemen finns i sak två regeringar som kontrollerar olika territorier i nord och syd.

I regionen finns en konstant: Irans förmåga att effektivt finansiera och använda ombud, en resurs som gjordes möjlig genom USA:s historiska roll i att stärka Iran under Irakkriget, för att sedan inte kunna tygla landet.

Men riskerna är till och med större än så. Det är svårt, i dessa maktvakuum och ombudsgrupperingar, att överskatta effekten av de scener som utspelar sig i Gaza och på Västbanken. 

Arabiska satellitkanaler sänder en forensisk redogörelse av förödelsen. Arabiska Al Jazeera sände begravningen och sista smörjelsen för den dödade Hamaspolitikern, precis som inhemska arabiska kanaler varje vecka brukade sända fredagsbönen från Mecka. Hundratusentals palestinska flyktingar bor i Libanon, Syrien och Jordanien, och det offentliga samtalet i hela regionen – runt middagsborden, i panelprogrammen och i tidningarna – domineras av kriget i Gaza, händelserna på Västbanken och utvecklingen i den vidare regionen. Som vi redan sett i Iran framträder ett hot om terrorism, vilken frodas i uppiskade klimat med starka känslor.

Om och när något sådant skulle hända skulle det utan tvekan framställas, utan kontext eller historia, som resultatet av extrem religiös ideologi, arabers eller muslimers kroniska blodtörst och som ytterligare bevis för att det är ett ”tufft område” som behöver övervakas. 

Sanningen är att det status quo som USA och Israel hoppades skulle friktionsfritt övergå i en vidare arabisk ”integration” och normalisering med Israel, tygling av Iran och en långsam, tyst död för den palestinska saken, alltid skyddades för att ingen skulle göra några plötsliga utspel som skulle trigga stolthet och paranoia kring vem som verkligen sitter på makten.

Sedan slog Hamas till och bemöttes av en israelisk regering som inte beter sig som en stabiliserande kraft i regionen, utan snarare en försvårande. Så länge USA och andra västerländska allierade inte konfronterar Israel om detta, på grund av slapphet eller rädsla för negativa reaktioner på hemmaplan, kommer alla, även Israel, betala ett högt pris för ett krig som sedan länge passerat gränsen för rättfärdigat självförsvar och snart kan bli ett globalt hot.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.

Översättning: Jenny Cleveson