Att hänsyn till Sverigedemokraternas ömtåliga känslor styrt regeringens politik torde vara ställt utom allt tvivel. Men läget är långt värre än så: Vi befinner oss i en situation där högerextrema pajaskonster av olika slag tillåts sätta agendan och tämligen direkt påverka regeringsarbetet, inklusive den känsliga utrikespolitiken. Kungsexemplet är förstås koranbränningarna. Att Chang Frick, som närmast måste betraktas som en propagandatjänsteman åt SD, initierade och finansierade Paludans eldshower, är klart visat. Alldeles oavsett vad man anser om ett svenskt Natointräde är det obeskrivligt skämmigt att processen villkoras av pajaskonster från extremhögern.

Extremhögern har etablerat en skicklig påverkansmetod genom att göra happenings av det som i grunden är icke-händelser, happenings som de borgerliga ministrarna får bråttom att svara på. Ibland med utspel som påverkar debatten, ibland med utredningar, ibland rentav med lagförslag. Att enskilda provokatörer i så hög utsträckning styr regeringens agenda är förmodligen historiskt unikt. 

Koranbränningarna är inte det enda exemplet; dragqueen-sagoläsning är ett annat, men kanske tydligast är hur utbildningsminister Mats Persson på nolltid levererade en ”woke-utredning” om svenska lärosäten, detta baserat på en högerextrem kampanj mot den akademiska världen bestående av överdrifter, anekdoter och rena lögner. 

Utbildningsministern lät sig övertygas om ”PK-problemet vid svenska universitet”, trots att de två enda verkliga politiska händelserna av dignitet i den svenska universitetsvärlden under året starkt talar för motsatsen till ett ”PK-problem”; den ena händelsen är att Karlstads universitet lät en högerextrem tidigare nazist sabotera en hel kurs, den andra att Chalmers för att slippa protester mot kriget i Gaza experimenterade med att avskaffa studenternas mötesfrihet. 

Två drag är kännetecknande för den här formen av påverkan. Det ena är att det aldrig rör sig om spontana händelser, eller om folkliga yttringar. Det är knappast svenska villapappor som börjar bränna koraner hemma i sina Webergrillar, får kontakt med varandra över nätet och sedan samlas till koranbränningsfest på Mynttorget. Nej, det är en dansk proffsprovokatör som anlitas av en SD-tjänsteman. Det andra är att provokationerna är importvaror ur en internationell katalog ursprungligen genererad av spindoktorer ur kretsen kring Trump, inte mer unika eller mer nationellt förankrade än Oprahs bestsellerlistor.

Så när jag tänker på Sten Andersson och Olof Palme är det inte främst för att det politiska innehållet skulle ha varit diametralt olika jämfört med idag – det är förväntat och det ingår i de demokratiska spelreglerna. Men oförmågan att styra agendan, att införa någon sorts inre disciplin och förutsägbarhet och att skydda självaste regeringskansliet och UD från påverkansoperationer orkestrerade av en global antidemokratisk radikalhöger – det är något helt annat. 

När nu statsministern tar nästa steg på den provokationsstege som han förmodligen inte själv förstår sig på, genom att anklaga Socialdemokratin för något så absurt som ”terrorromantik”, så hoppas jag att Magdalena Andersson tar spjärn i den socialdemokratiska traditionen av pålitlig och vederhäftig statsmannakonst och mobiliserar någon form av motstånd.