Men jag märker att många fortsatt tror att ett hot materialiserar sig som på film. Gryningsräder, lastbilar som forslar iväg darrande redaktörer. Stöveltramp och skräck. Eller att man på andra sätt hoppar över för många led. Tänker att anslagen till public service ska nollas över en natt. Tänker att alla medier till vänster om Svenska Dagbladet ska få elen avstängd och tryckpressarna konfiskerade. 

Det är ju inte riktigt så det fungerar. 

Om man har den föreställningen, är det klart att man inte ser ett hot som speciellt alarmerande, eller ens ser att det faktiskt existerar ett hot. 

Förändringen är mer smygande, tentativ. Ett stick här, ett angrepp där. Mer av sluttande planets logik, med alldeles för många aktörer som gemensamt bidrar till att undergräva förtroende, till att tilta relationen mellan journalistik och politik, mellan mediernas utgivare och den lagstifande makten. 

Det återkommande är att påstå att medier inte är opartiska, att de går särskilda intressens ärenden, att de sysslar med propaganda och inte journalistik. Och att sedan upprepa detta, in furioso, helt oavsett om forskare och andra tillbakavisar att det skulle finnas en sådan ideologiskt motiverad bias. 

Sverigedemokraterna har haft detta som ett bärande argument i sin berättelse om sig själva som ett av aktivistiska journalister plågat strykgäng. (Den som läser partiledarens självbiografiska ”Satis polito” drunknar i ett aldrig sinande gnäll på medierna.) 

Men sedan är det Moderaterna och Kristdemokraterna. Tendenserna har funnits länge. Som när vi granskade Lars Adaktusson och han istället för att förklara varför han frotterar sig med abortmotståndare och hbtq-hatare, valde att i egna kanaler lägga ut texten om att Dagens ETC inte är journalistik utan något slags kommunistisk slamkrypare vars avsikt är att skada just honom. 

Då kändes hans svar exceptionellt, sprunget ur panik – och uppenbarligen en väldigt besynnerlig syn på mediernas uppdrag. 

Idag? Sådant där händer precis hela tiden.

Och inte bara Dagens ETC som ju är attraktiv att angripa eftersom vi som tidning har en uttalad och tydlig vänsterprofil. Nej, det drabbar medier från vänster till höger. Till exempel har borgerliga senaste åren med tilltagande entusiasm förfäktat att Dagens Nyheter fungerar som en megafon för evig socialdemokratisk makt. Definitivt ledarsidan. Men egentligen all journalistik som tas fram där.

Mest uppenbart är det stigande ressentiment som flödar mot public service. Vänstervridet! Alla journalister är miljöpartister! ”

”Fullt kampanjläge”, kommenterar KD:s policychef Johan Ingerö, fullt medveten om att han saknar case, fullt medveten om att han piskar upp något – som han givetvis hoppas kunna exploatera. 

Och så där låter det också bland ledande moderater. 

Jag tror att alla publicister måste förhålla sig. Målet måste vara att försvara journalistiken, att hålla gränsen ren från otillbörlig påverkan och ohederliga attacker. 

Det är en starkt bidragande orsak till att Dagens ETC som nyhetsrapportör noga följer vad som händer runt public service. Varför väljer Aktuellt att kalla in just Lars Adaktusson och Hanif Bali (M) att debattera bistånd? Varför blir Agenda fällt av Granskningsnämnden? Och varför kände en så rutinerad, kunnig journalist som Christian Catomeris att han inte kunde vara kvar på den redaktionen? Och vad hoppas folkvalda politiker få ut av sina påhopp på både propgram och enskilda journalister? 

En uppenbar risk är glidningen, att medierna försvarar sig genom anpassning. Det sker redan. 

Eller vad vi nu ska kalla Anna Dahlbergs beslut att rekrytera just Hanif Bali till Expressens ledarsida. Hon tycker tydligen att han är vass på ”policy” om kusinäktenskap. Den välvilliga tolkningen är att hon jagar klicken som han kommer att dra in. Den mer sannolika är att hon som batongliberal delar hans åsikter. Men jag vet inte. Dahlberg svarar nämligen bara att hon inte har tid att svara på frågor om vad som måste kallas en sensationellt kontroversiell värvning.

Den nya tiden kräver publicister som vill vara publicister. Som tar detta med att förklara sina beslut på allvar. Som är lika transparenta som de kräver att andra makthavare ska vara. 

Annars är du inte publicist, bara en upphöjd mellanchef som råkar syssla med journalistik, eller då kanske det kallas något annat, typ kund- och annonsoptimerad storytelling.

Kommer du ihåg vårt avslöjande om SD:s trollfabrik?

Den var – och är – starkt komprometterande för ett parti som vill framstå som regeringsfähigt.

SD svarade därefter, med en massiv motoffensiv, som inte alls hävdade att Eigils Söderins artiklar skulle innehålla felaktigheter. Det handlade bara om avsändare. Dagens ETC. Kommunister! Vänsterextremister! 

Om jag vore sverigedemokrat hade jag, kommunikativt, valt samma strategi. Okej, vi har en avlönad och hemlig trollarmé. Men vi kan försöka döda den här granskningen genom att misskreditera tidningen som publicerat den, och upprepar vi anklagelserna tillräckligt många gånger kommer något av det att sätta sig, även hos andra medier. Ungefär så. Egentligen är det ju 1A.

Som sagt, jag tror att alla publicister måste förhålla sig till denna metod. Och reagera. När det riktas mot ens egna journalister, men också när det riktas mot kollegor på andra medier.

Journalistiken är satt under press. Det kommer helt säkert att bli betydligt värre.

Själv fick jag tvärnog av Moderaternas pajastwittrande riksdagsledamot Lars Beckman i veckan. Han hade läst min ledare och passade på att rekommendera Dagens ETC för ”extremvänstern”. Jag bad honom bli konkret. På vilket sätt är Dagens ETC extremistisk? Berätta. Det är ju ändå några hundratusentals som läser våra artiklar varje månad. Många vill nog höra svaret. Så backa eller bli konkret. Ta för en gångs skull ansvar för vad du hasplar ur dig. 

Till sist svarar risdagsledamoten:

”Det är min uppfattning att ni är vänsterextrema.”

Följt av en rodnande smiley, lite ironiskt så där, alltid pièce de résistance när någon vill kröna en trollning som den är nöjd med.

Javisst, det är enfaldigt. Men samtidigt ännu ett giftigt stick. Lars Beckman skriver egentligen att ingen ska lita på vår journalistik. 

Nästa vecka kommer nästa stora gransning. Jag vet redan hur radikaliserade, medieföraktande politiker och svansarna som dinglar därbakom kommer att bemöta den.

Återstår att se om andra medier kommer till vårt – och journalistikens – försvar.