Ja. Det är hisnande att ta in. Komplexiteten i varje människa, som finns där men som inte syns.

Jag har precis sett serien ”Normala människor” som visas på SVT play (en fruktansvärt bra serie som jag varmt kan rekommendera!) och bland mycket annat sätter den fingret just på detta. Vad rörde sig bakom den glada fasaden på pojken som begick självmord? Och huvudpersonen Connor som därefter hamnar i en depression – trots att han ”har vänner” känner han sig så fruktansvärt isolerad inombords; vilken roll spelar det att han flyttat från byn till staden (och äntligen hittar mer likasinnade), men ändå fortfarande bär på känslan att vara isolerad? 

Jag tror känslan är lätt att begripa för alla oss som gjort en sådan resa – i det här fallet från en gemenskap i en by där han är en av få studiemotiverade i skolan, till ett universitet i storstaden. Det som däremot är unikt är att just den här pojken förmår sätta ord på vad han känner under tiden det händer. Det kunde aldrig jag, måste jag erkänna. Men jag kan, såhär i efterhand, fullkomligt känna igen mig.

Hur mycket i våra liv gör vi för att vi vill ha vänner, komma in i en grupp, en gemenskap och verka ”normala”? 

Connor är en både snäll och ödmjuk ung man – ändå beter han sig förödmjukande mot den andra huvudpersonen, Marianne. I ljuset av att vilja framstå som ”normal” ter det sig begripligt.

Varje individ som förödmjukar eller kränker bär naturligtvis ansvaret för vad hen gör. Men vi är inte opåverkade av de sociala strukturer som omger oss, vad som förväntas av oss för att framstå som normala – och dessutom någon som blir gillad av sin grupp.

Jag tänker på detta när jag läser kolumnen, ”Vi måste våga se att pojkar förstör flickors liv”, som Irena Požar skrev för en tid sedan i Aftonbladet. Hon uppmärksammar en stor enkätstudie som gjorts bland niondeklassarna i Västernorrland. Den visar bland annat att det är högst sannolikt att en viktig förklaring till att flickor mår sämre är ”en högre grad av utsatthet för våld och trakasserier och särskilt för de sexualiserade formerna”. Rapportförfattaren skriver också att ”de stora skillnader som finns mellan tjejers och killars psykiska hälsa är alarmerande”.

Jag är helt enig med Irena Požar när hon skriver: ”Att flickor har bättre betyg och vidareutbildar sig är inte ett kvitto på jämställdhet.” För självklart har vi inte jämställdhet så länge fickor utsätts för övergrepp, våldtäkter, trakasserier, mobbning, ångest, oro, ätstörningar och sparkar och slag från sin första kärlek. 

Däremot finner jag det olustigt att (som Irena Požar gör) i samma andetag kritisera att vi behöver insatser för pojkarna också. För att till exempel ta itu med den ”antipluggkultur” som många pojkar fått att förhålla sig till som sitt ”normala”. Kritiken handlar om att S använder ordet ”tjejskola” i sitt arbete med att utforma Socialdemokraternas politik och riktning framöver.

Amalia Rud Stenlöf (tidigare Pedersen), som leder S-gruppen ”En ung generation med framtidstro” (en av elva olika grupper), presenterade i november 2023 några av gruppens slutsatser på skolans misslyckande och vad hon kallar utvecklingen av en tjejskola. Vid en pressträff uttalade hon: ”I en skola som har blivit mer anpassad efter studievana tjejer så hamnar killarna efter redan från första uppropet.” Hon fortsatte: ”Som konsekvens kan vi i dag se unga killar som väljer gängen i stället för skolbänken.”

Hon har ju också rätt. Att se och vilja göra något åt både flickors och pojkars, ibland olika, hinder för att vara människa är inte på något sätt antifeministiskt. Vi kan göra både och, och det kan gå hand i hand.

Jag tänker på slagordet ”ingen är fri förrän alla är fria”. Det rymmer så mycket.

Vi kan inte nöja oss med mindre än att sträva efter en värld där alla är fria från såväl fattigdom, som krig och sexuella övergrepp. Ett samhälle och en kultur där en ung människa kan känna sig inkluderad – utan social press på att visa sig tuff genom att bete sig kränkande, eller för den delen kriminellt.

Ingen är fri förrän alla är fria!