Varför? Jo, för att det är bra att utgå från skattens syfte innan man formulerar kritiken. Syftet är att nå EU-målet om att minska vår förbrukning av plastpåsar från dagens 100 st per person/år till 40 st år 2025. Trots det utgår i princip all kritik från att skatten vill ta ett helhetsgrepp om nedskräpning eller klimatproblem i Sverige. Om det hade varit syftet skulle skatten vara rätt korkad, ja. Men då syftet är att följa EU-målet om att minska antalet plastpåsar är den rimlig. Kritik mot målet ska ju istället riktas mot EU.

En av dem som högljutt protesterar är Lydia Wålsten, som på ledarplats i SvD skriver att skatten är så dum “att man vill andas i en påse”. Ingenstans nämns syftet med skatten, utan texten förvrängs som om målet vore något annat. Och det kan man ju förstå, för hennes poäng skulle helt falla om man förhöll sig till skattens syfte på ett korrekt sätt.

Tröttsamt, men ändå förväntat då det är lite av Wålstens paradgren att snedvrida eller förvränga information om miljö- och klimatpolitik. Tidigare har hon i samma tidning argumenterat att det inte är ekonomiskt försvarbart att följa Parisavtalet, ett helt absurt påstående för alla som är insatta i klimatet. Hon väljer också att påstå att Sverige inte ”konsumerar enorma mängder plast” – och håll i hatten. Det är också fel.

Enligt forskningsinstitutet IVL använde vi 2016 ungefär 130 kilo plast per person och år. Plasten ökar stadigt – med hela 30 kilo per person sedan 2010 – och det största enskilda användningsområdet är plastförpackningar, något ingen källsorterare förvånas över. Nästan all plast tillverkas av fossil råvara, mycket lite återvinns och det mesta bränns, vilket leder till stora klimatutsläpp.

Förutom Wålsten har bland annat moderater, Svensk handel och representanter från Axfood, Livsmedelshandlarna, ICA-gruppen och Lidl kritiserat skatten, ingen av dem utifrån regeringens sagda syfte.

Att livsmedelsbranschen går hårt ut är nog mest intressant. Deras kritik handlar bland annat om att skatten borde slå olika mot återvunna och ”nya” plastpåsar, vilket hade varit en bra poäng – om EU formulerat sitt mål annorlunda. Claes Salomonsson från Axfood säger till Expressen att ett annat alternativ vore att beskatta ”de plastförpackningar som främst bidrar till nedskräpning, såsom godis- och glasspapper”. Också en bra poäng, om syftet varit annat.

Det intressanta med matbutikernas bättre idéer är att de bär det egentliga ansvaret i frågan. I Sverige är nämligen alla som säljer förpackningar ansvariga för att:

• de endast ska användas när det är nödvändigt,

• de ska vara återvinningsbara, och

• att det ska finnas lämpliga insamlingssystem.

Alla som varit i en matbutik kan se att ansvaret inte tas. Därför är det intressant med branschens kritik – då de både har möjlighet och skyldighet att göra något. Att de vet att glasspapper är ett större problem för nedskräpning är ju toppen – varsågod att börja hantera det problemet, Claes. Det är ju ert ansvar. Inte politikens, eller någon annans.

Vi kan nog alla komma överens om att plastpåseskatten inte räcker för att hantera all nedskräpning eller alla klimatproblem. Men betyder det att 3 kronor per påse är något att gå i taket kring? Nej, knappast. Vi borde snarare reagera på det riktiga problemet – försäljarnas bristande producentansvar. Lösningarna för återvinning och nedskräpning ligger på dem, och det är hög tid att fokusera på att de ska börja ta ansvar.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.