Andreas Gustavsson: Dags för klimatmöte – då dränks medier i fossila annonser

Det finns en numera klassisk meme, med en liten flicka som står helt nära en våldsam brand – ett helt hus står i lågor – men så vänder hon ändå blicken mot oss. Med ett leende. Det verkar inte vara den snälla sortens. Varje gång jag ser den löper en iskall vind nedför ryggraden. Obehagligt. Så… onaturligt. Att ställd inför katastrofen bara låtsas som ingenting, eller inte förstå, och smila upp sig. 

Nu kan vi inte publicera den där bilden för flickan på bilden, hon finns på riktigt, blev vuxen och sålde den häromåret för fem miljoner kronor som en så non-fungible token. Och till saken hör att hon hon bara log för att hon med sin familj kikade på en kontrollerad brand, en sådan där som brandkåren startar för att träna, så hon är inte empatistörd.

Men det finns det ju andra som är.

I en ny rapport som visar New weather institute och Badvertising hur brittiska medier hanterade fossila annonser under Cop 29 förra året, det som hölls i oljelandet Baku, Azerbajdzjan. Man har helt enkelt räknat spaltmeter (ja, ”column inches”, eftersom ön vägrar det metriska systemet).

Resultatet?

Som att få den där sortens leende, bara att branden inte alls är under kontroll.

Chocken är inte att rent skräp, som dunderpopulistiska The Sun, kastar hela dunkar med bensin på elden samtidigt som man har obefintlig bevakning av själva Cop-mötet. 17 spaltmeter fossila annonser, noll spaltmeter klimatrelaterad journalistik.

Chocken är inte heller att samtliga granskade medier är dåliga.

Chocken är inte att The Guardian bara precis lyckas ha mer klimatjournalistik än fossila annonser, alltså samma tidning som 2020 gjorde en stor affär av att sluta ta in annonser från utvinnande olje- och gasbolag, men absolut inte från fossila energibolag eller för flygresor.

Chocken är inte heller att samtliga granskade medier är dåliga (Financial Times är minst dåliga, inte för att de är restriktiva med fossila annonser, men för att de har mest bevakning om klimatkonferensen under de aktuella dagarna.)

Chocken, förresten.

Jag läser den här nya rapporten och känner mig mest bekräftad. Jag vet detta. Jag ser ju att det inte blir bättre. Om du inte tror mig, kan du öppna/besöka vilken tidning som helst. The Guardian, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen … Spelar ingen roll. Den fossila ekonomin är fortsatt en väsentlig del av mediernas ekonomi. 

Detta faktum är allt som räknas. 

Ingenting som chefredaktörer, ledarskribenter, specialiserade klimatjournalister eller kulturchefer gör kan kompensera om deras tidningar lever på att låta förstörelsen göra reklam för sina produkter.

Folk förbrukar el, folk gillar att resa, folk köper bilar som passar deras plånböcker. Folk är läsare. Så nej, det är inte helt enkelt, men att gömma sig bakom ohållbara konsumtionsvanor är inget skäl att ducka principerna.

Eller att undvika att ställa sig frågan:

Vi du verkligen gå runt med det där leendet?

2019 kastade Dagens ETC ut fossila annonser, alla fossila annonser. Och det har gällt sedan dess. Utan undantag. Före, under, efter klimatmöten. Alltid. 

Kanske bockades en liten ruta av i årets hållbarhetsplan, vad vet jag.

Jag har föreläst om den här saken för världens tyngsta tidningar och medieorganisationer. De har verkat lyssna. De har hört våra argument. Den bakomliggande vetenskapen – klimatkrisen existerar, klimatkrisen blir värre om vi inte hjälps åt – har de redan haft koll på. Men sedan ändå ingenting. Kanske bockades en liten ruta av i årets hållbarhetsplan, vad vet jag.

Något är jag däremot säker på.

2025 har Dagens ETC tre gånger fler prenumeranter än vad vi hade 2020.

Det kompenserar mer än väl det ekonomiska bortfallet av fossila annonser, det är också högst sannolikt att en del av uppgången kan relateras till att i alla fall vissa anser att sådant beslut är skäl nog att välja en dagstidning framför en annan. 

Jag är stolt att jag citeras i den nya rapporten. Det är från texten som publicerades när Dagens ETC dumpade det fossila. 

”Det är utmärkt att Expressen publicerar ppm-uppdateringar och att Svenska Dagbladet har en specialiserad reporter och att Dagens Industri klimatutbildar direktörer. Men vad betyder det när journalistiken dränks av fossila annonser. Och hur långt vågar journalistiken egentligen gå när den – och ägarnas utdelningar – delvis finansieras av krafter som har allt att vinna på att motarbeta opinion för omställning? Jag ser inget alternativ för Dagens ETC. Jag ser faktiskt heller inget alternativ för övriga svenska medier. Det handlar om trovärdighet.”