Undersköterskor är vana vid att nyttjas hejvilt i politiska sammanhang. På sistone har exempelvis en mytomspunnen figur kallad ”undersköterskan i Norrland” fått stå som orsak till den uppskjutna klimatomställningen, och hon är den regeringen pekar på när den motiverar sänkt bensinskatt. ”Tänk på undersköterskan i Norrland, hur ska hon ha råd?”, är logiken bakom. Detta trots att lågavlönade kvinnor knappast är de som tjänar mest på sänkt bensinpris. ”Tänk på fondförvaltaren i den storstadsnära villakommunen”, en mycket sannare utsaga statistiskt sett, väcker naturligt nog inte samma sympati.

Men vill du väcka starka känslor bland undersköterskor är det knappast bensinpriset du ska ta upp. Istället ska du säga ”hälsoschema”, och sedan ta betäckning. Sedan några år tillbaka experimenterar kommuner runtom i landet, och nu även regioner, med varianter av hälsoscheman. De kan se lite olika ut, och har på sina ställen döpts om på grund av sin låga popularitet, men den gemensamma nämnaren är att vårdarbetarna tvingas jobba kortare men fler pass. Den som kanske jobbade tre långa nätter i veckan, måste nu istället jobba fem mycket kortare nätter. Den som jobbade var tredje helg måste nu jobba varannan helg, fast samma antal timmar totalt. Varianterna är många men de landar alltid i samma resultat: den sammanhängande friheten från arbetet begränsas markant. Det blir svårare att få ihop tillräckligt många lediga timmar för att hinna med något mer än vardagens nödvändigheter. Möjligheten att gå på filmfestival, att åka och pyssla om åldrade föräldrar eller nyutflyttade barn, att skriva på sin hemliga deckardebut – allt som kräver mer än en dags ledighet blir mycket, mycket svårare. Hälsoscheman inskränker effektivt självbestämmandet och själva livet.

Vreden beror till stor del på att hälsoscheman, som namnet anger, säljs in med falsk omsorg om arbetstagarna. HR-avdelningarna lägger huvudena på sned och hänvisar till stresstudier som eventuellt visat att kortare pass leder till bättre blodtryck och lägre blodfettsnivåer. Att arbetsköparen tjänar på en mer flexibel arbetskraft talas det tystare om. Här någonstans tenderar diskussionen att tystna; i Sverige tycks hälsoargument vara automatiskt överordnade alla andra argument. Vilket vid närmare eftertanke är märkligt; möjligheten att få styra sin tid och ha tillräckligt långa sjok av fri tid så att man hinner göra något meningsfullt av livet väger för de flesta av oss tyngre än möjligen marginellt förbättrade blodfetter.

Det är särskilt upprörande att de tjänstemän som driver igenom hälsoscheman i många fall själva skaffat sig massor av frihet, särskilt efter pandemin och det genombrott för hemmajobbandet som det innebar. De kan förmodligen då och då kan stanna kvar i sommarstugan och där skriva de riktlinjer som hackar sönder undersköterskornas tid, mellan sensommarbadet vid lunchtid och att det är dags att starta grillen framåt fyratiden.

Namnet på Virginia Woolfs klassiska essä, ”Ett eget rum”, har blivit en pelare i den feministiska rörelsen. En egen dag är minst lika viktigt för Sveriges arbetande kvinnor, och de egna dagarna blir garanterat färre med den här sortens schemamodeller. Facebookgruppen ”Hälsoschema NEJ TACK” har 14 000 medlemmar, och många av inläggen är skrivna av uppgivna vårdarbetare som sagt upp sig på grund av det nya schemat. 

De hårda schemastriderna som böljar fram och tillbaka i kommuner och regioner är en jättefråga och borde vara en politisk och feministisk konflikt med stor medial exponering. Den enda orsaken jag kan se till att den är i stort sett frånvarande i det politiska samtalet är att de berörda befinner så långt ifrån de opinionsbildande sfärerna.