Och i skrivande stund håller Israels armé på att utplåna Gaza där vissa experter börjar likna det vid ett folkmord. Situationen är mörk och den kräver ödmjukhet och medmänsklighet med alla som drabbas. Många svenska judar har en relation till Israel, de har släktingar där eller bara håller platsen kär eftersom det är symbolen för en trygg hamn. Den symboliserar platsen där ”aldrig igen” just betyder aldrig igen. Många palestinier har rötter där, anhöriga och minnen. Många har trauman som ärvts i generationer efter fördrivning och krig. Den här konflikten tar fram det sårigaste hos folk.

Hamas dödade inte bara människorna, de krossade möjligheterna för alla som kämpar för att leva i samexistens.

Ett av offren från förrahelgensattentat hette Amir, en 20-årig arab från Gaza som vuxit upp i israeliska Sderot. Deras far arbetade i Israel så familjen levde som alla andra i staden, de pratar hebreiska och är praktiserande muslimer. Amir var på väg till affären när han såg skadade på marken, när han försökte hjälpa till sköts han ihjäl av terroristerna. Nu är familjen i chock men de är också livrädda att Hamas ska komma tillbaka och skada resten av familjen. De vågar inte heller gå ut av rädsla att deras judiska grannar ska känna agg mot araber och attackera dem. 

Detta är precis vad terrorism är, den slår blint och den skapar rädsla. Den slår kil mellan folk som levt nära varandra. Hamas spelade israels regering rakt i händerna.

Kanske är det just därför som jag är chockad över reaktionerna i Sverige. Jag ser hur folk som inte har koppling till platsen eldar på. Jag vet inte hur man resonerar när man hör om israeliska civila dödsoffer och kidnappningar och direkt väljer att vifta med palestinska flaggan. Hur tror progressiva människor att det hjälper våra judiska och israeliska vänner i fredsrörelsen? 

Några på vänsterkanten som jag talat med menar att de var rädda för hämnden som skulle komma mot palestinska områden, att de ville agera i förväg och visa sitt stöd. En annan muslimsk organisation menade att det redan finns så starkt stöd för Israel att de kände att de behövde fokusera på palestinier.

Oavsett argument är allt ett fattigdomsbevis.

Det pågår redan interna debatter i vänsterkretsar. De konflikter som syns utåt är antagligen en effekt av att saker har förändrats.

Men jag kan inte skaka av mig känslan, jag skäms över att kretsar jag tillhör inte har haft bättre förmåga att visa solidaritet med de israeliska offren, det gör ont i mig. Men jag betraktar varje kris som en möjlighet till självrannsakan, den här gången är inget undantag.

Vi måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt, när judar säger att de känner rädsla för att avskyn mot Israel ska slå tillbaka mot dem här i Sverige måste det tas på största allvar. Vi som bor här har väldigt liten inverkan på Israel-Palestina-konflikten men vad vi faktiskt kan påverka är hur vi agerar mot dem i vår direkta närhet, vi måste bygga solidaritet mellan grupper. Det är vårt enda alternativ.