2010 delades den statliga verksamheten Svensk bilprovning upp i konkurrerande privata bolag. Ambitioner var att konkurrensen, på ett oförklarat sätt, skulle leda till bättre tillgänglighet, högre löner för medarbetarna och högre kvalitet. 

För att de privata ägarna som drev anläggningarna inte skulle konkurrera genom att låta kunderna betala för att bli godkända trots att det fanns brister, skulle Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll ”garantera” riktiga kontroller: De skulle godkänna kvaliteten och få möjlighet att se till att inte kända skurkar hade ledande befattningar i företagen som bedrev besiktningsverksamhet.

Riksrevisionen konstaterade i en granskning 2021 tillgängligheten i tätbefolkade områden ökat. Men detta genom att kostnaderna för besiktningen ökat mer än konsumentprisindex. Man konstaterade att kontrollen av verksamheten var undermålig och att antalet underkända fordon har minskat medan klagomålen ökat.

Som bilägare betalar man ju för att bilen ska bli godkänd. Blir den inte det klagar man. För bilägarna framstår det inte längre som myndighetsutövning, utan som en tjänst man betalar för.

Den kvarvarande statliga aktören lade ner den mobila bilprovningen i Sveriges glesbygd därför att den inte var ”affärsmässigt försvarbar”. 

Vad var egentligen bra med privatiseringen?

Så vad var egentligen bra med privatiseringen?

Lärare är olika duktiga och skolor inte alltid väl organiserade. Tanken att dessa ska konkurrera om att få använda skattepengar för att utbilda kommande generationer är kanske inte helt orimlig. Det är dock ett problem att skolmiljön inte bara beror på skolans ledning och lärare utan också på eleverna själva. Skolor som får duktiga elever får därför bättre resultat än skolor där eleverna från början har sämre förutsättningar. Elever söker sig till skolor med bra elever, vilket leder till växande skillnader. Detta är ett problem i sig.

Viktigare är att betygsättning är en form av myndighetsutövning. Genom betygen avgörs vilka som ska få tillgång till de mest attraktiva och dyra utbildningarna till läkare, tandläkare och ingenjörer finansierade av skattebetalarna. Dessa utbildningar ger höga löner resten av livet.

Skolor som lockar många elever tjänar mycket pengar. Eleverna, eller deras föräldrar, söker sig till skolor som ger höga betyg. Trycket på lärare att sätta höga betyg för att skolan ska bli mer lönsam är omvittnat hög. Det kommer från skolans ledning eller från föräldrar som kan hota med att förtala skolan och försämra dess framtida lönsamhet.

Bland andra forskarna Henrik Jordal och Mårten Blix vid Institutet för Näringslivsforskning har i boken “Privatizing Welfare Services – Lessons from the Swedish Experiment” funnit att eleverna vid privata gymnasieskolor i högre grad än de från kommunala kan gå vidare till högre attraktiva utbildningar, men att om man låter utomstående rätta proven har eleverna vid kommunala gymnasier bättre resultat.

Det finns privata, konkurrerande skolor i andra länder. Men där har universiteten egna inträdesexamina, man låter inte konkurrerande gymnasier avgöra vilka som ska få del av universitets utbildningar. 

Så varför ska man få konkurrera med generösa betyg?

Även den öppna sjukvården har en viktig myndighetsroll att avgöra vilka som ska få del av skattemedel. Dels avgör man genom beslut om sjukskrivningar vilka som ska få sin inkomst från sjukförsäkringssystemet och vilka som ska tvingas fortsätta arbeta eller bli arbetslösa. Dels avgör man vilka som ska få del av den allra dyraste, avancerade sjukvården. Man fördelar också subventionerade mediciner och kan skriva ut onödig antibiotika och bidra till utvecklingen av resistenta bakterier.

Det är uppenbart att en vårdcentral där man lätt kan få en sjukskrivning och slippa arbeta, få fina mediciner och dyr vård kan locka till sig patienter, öka omsättning och vinsterna till ägarna. 

Det har också Försäkringskassan förstått. Därför har man ansett sig tvungna att ställa allt större krav på hur läkarintygen ska vara utformade. Det har gjort att de läkare som arbetar med patienterna ofta använder mer tid åt att kommunicera med Försäkringskassan om patienten än att behandla patienten. 

Samtidigt som läkarna på de konkurrerande vårdcentralerna tvinga använda sin tid på detta sätt, måste andra läkare och andra sjukvårdskunniga bemanna Försäkringskassans organisation för att kontrollera att de konkurrerande läkarna inte missbrukar sin myndighetsmakt. 

Vad vann man?

Det är faktiskt svårt att förstå varför just vi i Sverige ska korrumpera myndighetsutövning mer än andra.