Vi pratar också om hur löjligt svårt det är att få tag på hyreslägenheter. Vi är oroliga för våra nära och kära i andra länder som upplevt en av de mest skakiga somrarna på länge, ena stunden är det så varmt att fåglar faller ner från himlen för att i nästa steg regna så mycket att det blir översvämningar.
Men våra frågor syns inte i debatten.
Varje dag kommer istället det ena galna utspelet efter det andra. Det känns som en strategi från det blåbruna blocket, vi ska upptas av sådant som inte handlar om de stora avgörande frågorna som ekonomi, hälsa och klimat. De skulle inte tjäna på att vården tillexempel blev en valfråga eftersom det skulle krävas redovisning av ekonomisk plan och idйer. Istället poppar det upp skitsaker varje dag som dränker andra partiers ambitioner att prata politik. Ibland sådant de inte kommer kunna genomföra, men det är inte heller alltid syftet med utspelen.
Som när Liberalerna föreslår införandet av obligatoriskt språktest för tvååringar, om småttingarna inte kan tillräckligt bra svenska ska de pressas att gå i förskola, om föräldrarna vill annorlunda ska samhället kunna omhänderta barnen.
Eller när Moderaterna föreslår att man ska ”snabbtesta” alla skolbarn i utsatta område för adhd.
Vad är det här för cirkus?
Steve Bannon som var Donald Trumps rådgivare i valrörelsen 2016 kallar strategin för ”flooding the zone with shit”. Fyll fältet med skit.
Nej, vi är inte ensamma om strategin i Sverige. Det visar den österrikiska statsvetaren och författaren Natascha Strobl i boken ”Radikaliserad konservatism”, nyligen utgiven på svenska av tankesmedjan Arena idé (intervju med Strobl kommer i torsdagens tidning).
Bannon förklarade det så här:
”Den verkliga oppositionen är medierna, och det bästa sättet att handskas med dem är att fylla rummet med skit.”
Det här blir en ond spiral, det kommer så många provokationer och uttalanden som blir en snackis att media känner sig nödgade att följa upp, granska och bemöta. Och allmänheten serveras med denna dagordning.
Kunskapen inom media, bland mina kollegor, hade kunnat vara bättre om dessa saker. För just nu är vi inne i en fallgrop.
”De etablerade medierna hade svårt att hålla jämna steg och gick i both sides-fällan. Det räcker att den ena sidan kommer med abstrusa och absurda påståenden, som medierna sedan rapporterar om på lika villkor som genmälen och fakta. Det leder till en sammansmältning av fakta och fake news”, som Strobl skriver i boken.
Ett exempel kan vara när Ebba Busch, Kristdemokraternas partiledare, ifrågasatte varför polisen inte sköt skarpt under upploppen som ägde rum i påskas i samband med att Paludan brände koranen.
– Varför har vi inte hundra skadade islamister, hundra skadade kriminella, hundra skadade upprorsmakare? sa hon i Ekots lördagsintervju.
I efterföljande intervjuer sa hon att hon inte alls har sagt att polisen ska skjuta. Hon vill inte ens säga att hon uttryckt sig slarvigt. Istället lägger hon fokus på att hävda att andra har misstolkat henne. Och så upptas vi av vad hon egentligen sa.
Och när sedan nyheten kommer om att Sveriges Radios redaktioner på arabiska, kurdiska och somaliska återgett hennes citat med ”muslimer” istället för ”islamister” skiftade fokus helt och hela borgerligheten gick i ett fullskaligt krig mot SR. Busch behövde aldrig mer stå till svars för sitt uttalande.
Kritik mot SR är en sak, men det här var något annat.
Tyvärr har Socialdemokraterna valt en valkampanj som ska likna ett presidentval, S vill att valet ska handla om ledarskap och att det ska stå mellan henne och Moderaternas partiledare. Det går att förstå eftersom Magdalena Andersson har högre förtroende, men partiet är också rädda att lova för mycket eftersom man inte vet hur det kommer att se ut efter valet. Så man lovar ingenting istället.
Den olyckliga kombinationen av S-strategi som inte vill prata politik och det blåbruna blocket som fyller utrymmet med ”skit”, gör valdebatten både sömnig och aggressiv på samma gång. Och vi väljare blir förlorarna.
